Förbjuds nazism står vänstern näst på tur

Debattören: Kriminalisering vore historielöst

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-07-16

Frågan är vilka organisationer som står näst på tur att förbjudas av framtida regeringar. Särskilt oroande är utvecklingen med tanke på att svenska regeringar de senaste 15 åren varit tydliga med att de ser nazister och utomparlamentarisk vänster som lika goda kålsupare. Bara tanken på ännu en förbudslag i Sverige som Sverigedemokraterna kan lägga händerna på ger mig svindel, skriver Johan Frick.

DEBATT. Efter det tragiska mordet i Visby på psykiatrikern Ing-Marie Wieselgren diskuteras nu på nytt ett förbud mot nazistiska organisationer.

Bakgrunden är att den 32-årige man som har erkänt dådet kan kopplas till Nordiska Motståndsrörelsen, en grupp som i flera år har förföljt och trakasserat deltagare under Almedalsveckan.

På ledarsidor och i sociala medier förespråkar nu allt fler att vi på laglig väg bör göra vad som krävs för att stoppa nazisternas verksamhet.

Som många påpekar skedde mordet mitt i det som ska vara vår plats för öppna politiska samtal.

Men det stämmer inte att vi måste förbjuda nazism för att kunna fortsätta ha en trygg och öppen diskussion i samhället. Det vore inte bara förhastat, utan även principiellt fel och på sikt livsfarligt.

För det första skulle nazisterna snabbt hitta ett sätt att kringgå lagen om de förbjöds. Som i Tyskland, där rörelsen bara har vuxit och blivit mer kreativ efter förbudet.

2018 fanns enligt Expo 24 100 identifierade högerextremister i landet. 2019 hade den siffran stigit till 32 080, varav 13 000 klassificerades som våldsbenägna. Dessutom ligger hatbrotten på en fortsatt hög nivå.

För det andra är frågan vilka organisationer som står näst på tur att förbjudas av framtida regeringar.

Jag tänker närmast på radikala fackföreningar och olika vänstergrupper, men även på de kurdiska grupper som nyss terrorstämplades.

Bara tanken på ännu en förbudslag i Sverige som Sverigedemokraterna kan lägga händerna på ger mig svindel.

Det är också historielöst att föra fram krav på ett förbud mot nazism.

I år firar den svenska demokratin 100 år. För hundra år sedan fanns en socialdemokratisk opposition på gatan som stod i begrepp att kriminaliseras av den dåvarande högerregeringen.

I en tid då strejker och kravaller var vardagsmat kämpade de och vann många av de fri- och rättigheter som vi i dag tar för givna.

Varken allmän rösträtt eller rätten att bilda fackföreningar var något som Allmänna valmansförbundet, föregångare till dagens Moderaterna, gav ifrån sig frivilligt.

För bland annat det har vi alltså både vältaliga socialdemokratiska agitatorer och revolutionära socialister på gatorna att tacka.

Nu är rollerna omkastade. I stället är det Socialdemokraterna, i denna tid i regeringsställning, som vill bekämpa och förbjuda olika organisationer från att verka oppositionellt på gatan.

I går var det kurdiska grupper – enligt punkt 5 i NATO-avtalet med Turkiet. Vilka står på tur att kriminaliseras i morgon?

Särskilt oroande är utvecklingen med tanke på att svenska regeringar de senaste 15 åren varit tydliga med att de ser nazister och utomparlamentarisk vänster som lika goda kålsupare.

Flera lagförslag och initiativ, däribland den utredning om att förbjuda rasistiska organisationer som beställdes av Stefan Löfven 2019, ger uttryck för en sådan syn.

Men det kanske mest illustrativa exemplet är regeringens nationella satsning mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 tar Sverige kampen inte bara mot nazism och jihadism, utan även mot ”vänsterextremism”.

Det vore också naivt att förbjuda nazism.

Inte minst visade Nordiska Motståndsrörelsens attack mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp 2013 att polisen är oförmögen att garantera säkerheten i samband med högerextrema sammankomster.

Den gången, den 15 december 2013, tvingades Kärrtorpbor och antirasister försvara sig mot en angripande mobb som kom beväpnad med glasflaskor och knivar.

Och trots att 16 000 människor veckan därpå slöt upp i en protest mot nazivåldet, kom de som stått upp mot nazisterna snabbt att klassas som “vänsterextrema” av flera politiker och opinionsbildare.

Jag vill knappt tänka på vad nazisterna hade ställt till med den dagen i Kärrtorp, om de utomparlamentariska vänstergrupper som var aktiva i och kring manifestationen i stället hade varit förbjudna och inte funnits där då.

Efter mordet på Ing-Marie Wieselgren är det fullt förståeligt att många reagerar med att vilja förbjuda nazistiska organisationer helt.

Men förutom att jag har svårt att se hur ett sådant förbud skulle se ut rent praktiskt, visar historien såväl som samtida tendenser att vi varken kan eller bör förlita oss på att staten ska göra jobbet åt oss.

Förbud mot nazism är en för lätt och farlig väg att gå. Vi ger då upp tanken om att demokratin alltid måste försvaras, av oss alla.


Johan Frick, vikarierande politisk redaktör för Tidningen Ångermanland och antirasistisk aktivist


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.