Kallad invandrare – för första gången i mitt liv

Debattören: Något har hänt i landet jag föddes i

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-01-22

helskärm

DEBATT. Vanligtvis föds sällan några stora funderingar i kön till toaletten under ett julbord, men ibland händer det.

Det företag jag har varit med och grundat och även varit vd för hade julfest på en finare restaurang på Östermalm i Stockholm. Jag stod och väntade och bakom mig dök en rundfotad mellanchefsliknande typ upp från ett annat sällskap och ville gå före alla andra.

Jag förklarade för honom att, ledsen, men här står vi och väntar på vår tur, och många andra behöver också gå.

Han köpte inte den förklaringen och började argumentera varför han inte bara borde, utan måste gå före oss andra. Jag höll inte med och till sist sa han till mig vad han tyckte om sakernas tillstånd: ”Du. Vet du vad, du ser ut som en invandrare”.

Det finns många som säljer böcker och föreläsningar förtäckta som ett budskap om att vi ska leva i nuet. De vill, säger de i alla fall, att vi ska må bättre bara vi skyggar för det som redan hänt och inte tänker på det som kommer att hända.

Jag är mycket mer intresserad av hur saker och ting ändras över tid. Det är fascinerande hur en förändring går så långsamt att något till slut är ett faktum utan att man egentligen vet hur det blev så.

Från att ha varit ebb blir det flod och plötsligt står vattnet oss över öronen utan att vi hann ta oss upp på torra land.

Och nu är jag ganska säker på att någonting har hänt. Att något sakta och obemärkt glidit över från ett läge till ett annat och att jag helt har missat det.

"Du."

Jag.

Jag föddes på Arvika BB den 12 mars 1978 av min mamma Kerstin. Vår barnmorska Rut var den som såg till att mitt liv fick en början och hon var gift med Sigvard, en glad prick som arbetade som lokalpolis tills han gick i pension och var en av min morfars bästa vänner.

De hade sin sommarstuga tvärs över viken från vår i Västra Silen, ett flera mil långt vattendrag med långgrunda vikar och skogsbryn som växer precis så långt det kan in mot sjön innan långa släta stenhällar tar över och smyger ner i vattnet.

Mil efter mil med skog, tusen sjöar, att hälsa på människor man kanske inte känner, men känner igen. Att klyva ved för att inte frysa i vinter, att tänka ut hur man ska göra det bästa av de få resurser man har och hur svåra problem går att lösa med enkla medel.

Om någon behöver hjälp, då ställer man upp. Det är i mitt eget huvud sådan jag blev på insidan av att växa upp där jag gjorde.

"Vet du vad, du ser ut som..."

Jag har under hela mitt liv känt mig som en marockan totalt, om man ska vara exakt, en eftermiddag.

Det var när jag för sista gången besökte min far när han var döende i bukspottkörtelcancer i min farmors hem i Casablanca. I hallen utanför rummet där han låg och vred sig i smärtor i en inlånad sjukhussäng fanns en bänk där jag slog mig ner för att få en andningspaus i alla känslor.

De fjärran släktingar, gamla bekanta, barndomsvänner och grannar som en sista gång skulle in och säga adjö gick förbi mig och in till honom i ett stadigt flöde.

Jag förstod fem ord arabiska, några hundra ord franska och pratade bra engelska, fast engelska kunde självklart ingen annan. Men det de med dämpade rösterna sa när de gick förbi mig förstod jag precis. Och de sa alla nästan samma sak. "Mes condoléances, monsieur. Mais, quelle ressemblance! Votre grandpère... C'est vous!"

"Jag beklagar sorgen. Men oj, vilken likhet! Er farfar.. Det är ju ni!"

Ja, det var ju jag. Utan tvivel. Det hängde ett fotografi ovanför mig föreställande min farfar och det var så likt mig att jag hade kunnat använda det som passbild.

Han dog innan jag föddes så jag hade aldrig träffat honom, men utifrån bilden hade vi inte bara samma kindben och samma näsa, utan även samma ögon, ja, samma blick.

Kanske den blick man har när man aldrig blir riktigt nöjd över något utan ständigt tittar vidare och framåt, och som gjort att jag har fastrar, farbröder och kusiner i USA, Kanada, Frankrike, Italien och Belgien.

"...en invandrare."

Sillerud, det valdistrikt där jag var skriven ända tills jag flyttade hemifrån är en vacker men oansenlig trakt med människor som inte tar något för givet.

För någon som vet för mycket om amerikanska strömmade tv-serier men vet för lite om Sverige, kan det bäst karaktäriseras som ett svenskt West Virginia. I stället för kolgruvorna är det skog, basindustri och gränshandel som över flera hundra år format människornas vardag och förutsättningar.

När jag växte upp var det få som var speciellt rika, men inte inte heller många som var fattiga tack vare sitt hårda slit och sin arbetsmoral.

Det enda som egentligen sticker ut rent statistiskt sett jämför med många andra orter är hur många som röstar på Sverigedemokraterna.

Faktum är att det var lika stor andel som röstade på Sverigedemokraterna där som i Sjöbo i Skåne: inte mindre än 39 procent valde SD i riksdagsvalet 2018. Men något blir samtidigt väldigt märkligt, för under hela min uppväxt har jag alltid varit Josef med alla. Eller möjligtvis Falk.

När jag nu i vuxen ålder och för första gången blir kallad för invandrare drar jag slutsatsen att något måste ha hänt.

En varm årstid som gått över i en kallare, eller ett leende som blivit äldre och bittrare utan att vi märkt det.

Men är det egentligen dåligt att någon tycker att jag ser ut som min farfar, utan att de vet om det? Att jag till utseendet liknar människor som lämnat sina rötter för nya möjligheter, som försöker skapa en ljusare framtid för sina barn, som bytt bort tryggheten eller otryggheten mot en chans att få det bättre?

Så du, vet du vad. Jag ser kanske faktiskt ut som en invandrare. Men här, i Sverige som jag är ifrån, så står vi i kö och väntar på vår tur. Ställ dig sist.

Josef Falk, entrepenör

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.