Jag är moderat – och hatad av moderater
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-07-22 | Publicerad 2016-07-21
Debattören: Vi i partiet som inte vill samarbeta med SD ses som landsförrädare
DEBATT. Mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna finns ett gränsland av nationalistiska väljare.
En del av dem har definitivt lämnat M för SD, och står nu trygga i sin nya partitillhörighet, ivrigt påhejande sina gamla fränder att också ta språnget. Andra räknar sig fortfarande som moderater, men är besvikna på partiet. De hoppas att ledningen ska “ta sitt förnuft till fånga” och samarbeta med SD. Sedan finns det ett antal personer som vandrar lite fram och tillbaka.
Dit räknar jag inte dem som av strategiska skäl vill se ett samarbete med SD, men som inte i övrigt gillar partiet.
Typiskt för dessa gränslandspersoner är att …
… schablonmässigt kalla samtliga som inte håller med för ”vänster”.
… okritiskt dela artiklar ur Fria tider, Avpixlat och Nyheter idag.
… avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en ”svensk värdering”.
… vara emot i princip all invandring, även arbetskraftsinvandring, med hänvisning till ”kulturella skillnader” som inte går att överbrygga och ”undanträngningseffekter” som gör att även den mest lönsamme invandrare kan påstås utgöra en utgift för samhället genom att ta jobb från svenskar.
… anklaga meningsmotståndare för att ”köra med rasistkortet”, trots att ordet ”rasist” aldrig använts, för att sedan utbrista ”du är rasist!”, enligt rätt mysko logik.
… vara besatt av badhustider, brott begångna av invandrare och hedersvåld.
… beskriva förorter som no-go-zoner.
… vara övertygade om att det finns en sanning som inte får yttras och att misstro ”gammelmedia”.
… misstro muslimer.
… hata Fredrik Reinfeldt.
Detta gränslandsfolk är mycket, mycket röststarka, och många av dem verkar ha massor av tid. De intellektuella håller i regel en någorlunda god ton, men deras Facebookväggar fylls av mindre sakliga entusiaster som hetsar, hatar och delar vidare. Alla som var emot DÖ hör absolut inte till denna grupp, men det omvända gäller: alla i denna grupp hatade DÖ, och de skapade ett debattklimat i Sverige som gjorde det omöjligt att diskutera en enda annan fråga fram till den dag då DÖ formellt föll. En så stor makt har de.
De är övertygade om att Sverige håller på att gå under på grund av invandringen, och enda räddningen är en koalition mellan SD, M och möjligen KD. Då krävs förstås att framförallt M, som hittills hållit sig kallsinniga till en dylik romans, ändrar uppfattning. Och för att detta ska ske måste ledningen övertygas.
Det största hotet mot en SD-M-KD-koalition är inte de rödgröna partierna, och inte heller L eller C. De är redan förlorade.
Det största hotet är moderater som absolut inte under några omständigheter vill vara med om något samarbete med SD.
Moderater som jag.
Vi är de mest hatade, för vi är de som står i vägen. 25 procentenheter står och faller med att vi antingen övertygas, tystas eller förmås lämna partiet. Det motstånd jag upplever är av en helt annan sort än det liberaler, centerpartister och rödgröna drabbas av, eftersom jag står på insidan, som en sorts infiltratör. Jag är en svikare. En landsförrädare.
Jag skriver artiklar och krönikor, och för varje artikel blir hatet alltmer massivt. Mer hotfullt.
Att folk blir upprörda i diskussioner är en sak – det blir även jag ibland. Men ett större problem, rent demokratiskt, är att jag hånas i sammanhang där jag inte deltar. Jag är inte politiker, utan skribent. Min person borde inte vara det relevanta när jag skriver, utan det jag uttrycker.
Nej, jag blir inte sårad, även om det är trist.
Men när liberala skribenter, särskilt vi som definierar oss som moderater, överlag behandlas så här vågar allt färre uttrycka sig. Vi tystas genom kränkningar, som ofta är kvinnofientliga, hot och ibland förtal. Vi uppmanas lämna partiet.
Och till slut ger vi upp. Jag har sett det hända flera gånger med engagerade, liberala debattörer som inte orkar.
Och då har demokratin förlorat.
Helena Trotzenfeldt
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.