Ni får en feministisk peshmerga i riksdagen
Amineh Kakabaveh: Det är för mycket feghet i Vänsterpartiet – och jag tillhör inte fegisarna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-09-03
DEBATT. I kvällens intervju i SVT:s ”Min sanning” berättar jag om beslutet att lämna Vänsterpartiet och varför jag stannar kvar i riksdagen.
Under tiden mellan inspelningen och sändningen av programmet bestämde partiledningen att de ville få mig utesluten. Detta ändrar inte mitt beslut. Jag är i dag inte medlem i partiet, men jag är beredd att återansluta mig ifall partiledningen lyssnar på de som gett mig förtroende och mandat att representera Vänsterpartiet.
Jag vill ha en ursäkt för den utfrysning om mobbing som jag utsatts för. Jag vill bli likabehandlad i riksdagsgruppen och att partiet formulerar en uppförandekod för sitt umgänge med organisationer och samfund som förnekar hedersförtryck och kränker kvinnors och hbt-personers rättigheter. I voteringar kommer min huvudregel vara att rösta på V-gruppens förslag.
Ulf Lundell skriver i sin aktuella bok ”Vardagar 2” att han i riksdagsvalet inte kunde rösta på Vänsterpartiet på grund av ledningens behandling mig: ”För mycket feghet i luften”.
Det är samma feghet som gjorde att Jonas Sjöstedt var den ende av riksdagspartiernas talare i årets Järvavecka som inte lyfte frågan om kvinnoförtrycket i förorten.
När han besöker moskéer har han glatt poserat i en manlig gemenskap med män som arbetat för Muslimska brödraskapet i Egypten och som hyllar Turkiets diktator Erdogan. Uppenbarligen pratar han i sådana sammanhang om allt utom jämställdhet.
När jag 2012 reste med partikamrater på en studieresa i Palestina så ville jag besöka ett hem på Västbanken för småflickor som höll sig undan tvångsäktenskap, blev jag tillrättavisad av delegationen. Vi var där för att studera Israels ockupation, inte hedersförtryck.
På en liknande resa i Västsahara tog jag upp hedersfrågan, utsatthet och frågan om heltäckande slöjor. De övriga i delegationen blev uppenbart nervösa av mitt ogästvänliga ifrågasättande. Men kvinnorna i flyktinglägren sa till mig att vi i Väst måste våga höja våra röster. Jag tog kvinnornas erfarenheter med mig till den svenska riksdagsdebatten.
När jag motionerade om svenska ”balkongflickor” (hedersmord som avskrivs som fallolyckor eller självmord) ville partiet stoppa mig. När jag skrev om moralpoliser hoppade ledningen på mig offentligt. I sommar erkände Jonas Sjöstedt att ”vi” i Vänsterpartiet hade underskattat hedersförtrycket. Vilka ”vi”? Detta osynliggörande har blivit min vardag.
Den enda gång partiledaren varit intresserad av mina kunskaper var direkt efter valet då han undrade om jag kunde kurdiska. Han skulle nämligen twittra om hur många språk som fanns representerade i riksdagsgruppen.
Invandrarkvinnor ska finna sig i att vara ett alibi för bra könsrepresentation och mångfald. Mitt modersmål ses som ett spännande orientaliskt inslag, men när jag höjt rösten och berättat om mina erfarenheter och tagit fighten för mina systrars rättigheter, så har de bett mig hålla tyst.
Mina interpellationer om förtrycket av kurder blev en åtalspunkt i ett uteslutningsärende. Mina artiklar om kvinnoförtrycket påstås ha ”allvarligt skadat” partiet eftersom de tagit uppmärksamhet från partiordförandens framträdanden.
När proletärförfattaren Moa Martinsson skrev om kvinnornas erfarenheter fick hon höra att hon svartmålade arbetarklassens män. När jag talar om förortskvinnornas utsatthet har jag också anklagats för svartmålning. Förra veckan sa partisekreterare Aron Etzler att det skulle bli lättare att prata om hedersförtrycket om jag bara försvann från partiet. Som om jag skulle ha hindrat honom.
Som trettonårig flicka gick jag uppför för bergen för att ansluta mig till den socialistiska kurdiska befrielserörelsen. Min drivkraft var inte att göra politisk karriär utan att tillsammans med andra ta strid för våra rättigheter. Khomeini eller Sadam Hussein kunde inte tysta mig och jag låter inte någon partiledning göra det heller.
Vänsterpartiet har en ledning som lämnat feminismen och socialismen bakom sig. Därför lämnar jag partiet. ”För mycket feghet i luften”, som Lundell sa. Men de som valde mig till riksdagen litade på att jag inte tillhörde fegisarna. Jag tackar er för den överväldigande uppskattning jag fått. Ni gör mig modig och jag lovar att inte svika ert förtroende.
Tillsammans med socialister, feminister och andra frihetsrörelser fortsätter min kamp. Nu som en oberoende socialistisk och feministisk peshmerga i riksdagen.
Amineh Kakabaveh, oberoende socialistisk riksdagsledamot
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.