Nej, Löfven – Sverige är inte ditt Nordkorea
Före detta försvarsminister: Det är inte du som bestämmer hur oppositionen ska agera
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-08-01
DEBATT. Förvirringen efter IT-skandalen inom Transportstyrelsen har nu flyttats över till det politiska fältet. Det har inte sakfrågan vunnit på. Framför allt har det visat sig att många aktörer, också på den allra högsta nivå, inte har grundläggande kunskaper om författningen.
Att landets statsminister ibland tycks ha svårt att reda ut begreppen är illavarslande. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen – inte tvärtom som vissa vill ha det till. Det innebär att det är oppositionen – eller delar av den – som har full frihet att väcka frågan om missförtroendeförklaring.
Den har inte med konstitutionsutskottets eventuella granskning att göra. På denna punkt är regeringsformen klar. Den separerar dessa frågor på ett mycket tydligt sätt genom att det ovillkorliga beredningstvång som normalt gäller, utskottsgranskning, inte skall tillämpas vid misstroendeförklaring (RF 12:4).
Talet om att varje departement är självständigt och att regeringen därför inte har något övergripande ansvar är fel. Så var det tidigare, men sedan 1997 är regeringen en myndighet. Regeringsbeslut fattas kollektivt.
Det som händer inom ett departements ansvarsområde berör hela regeringen. Det är statsministerns ansvar att se till att detta fungerar.
Som före detta försvarsminister (1991-1994 i Carl Bildts regering) kan jag försäkra att detta fungerade på ett helt annat sätt då än nu. Det var en ständig avrapportering till statsministern eller statssekreteraren i statsrådsberedningen från försvarsdepartementet om frågor som kunde hota rikets säkerhet. Sen ankom det på dem att informera vidare genom det samordningskansli som då fanns.
Nu är det uppenbarligen brist på rutiner vad gäller vidarebefordring av känslig information. Det är allvarligt. Ansvaret för detta vilar inte bara på statsministern utan också de statsråd som sitter på eller berörs av säkerhetskänslig information, inte minst då försvarsministern.
Om oppositionen inte har förtroende för denna är den i sin fulla rätt att begära misstroendeförklaring. Om ministern ifråga är en trevlig prick saknar betydelse i sammanhanget.
Statsministern ojar sig över att man genom misstroendeförklaring vill kasta ut landet i kris. Menar han allvar med detta så bör han ta initiativ till att ta bort misstroendemöjligheten ur grundlagen. Vill han inte det så blir ju den uppenbara slutsatsen att det är han och hans parti som avgör vad oppositionen skall göra eller inte.
Men Sverige är inte Nordkorea. Oppositionen (om den finns) bestämmer självt vad den skall göra oavsett vad en sittande statsminister tycker.
Slutligen. Det har hävdats att den nuvarande försvarsministern skall sitta kvar på grund av att han fått upp försvarsanslagen. För det första har det inte med saken att göra. För det andra är läget ett annat.
En rapport om detta har nyligen kommit från Kungliga Krigsvetenskapsakademin (där Mikael Odenberg är styresman). Där framgår klart att när jag var försvarsminister 1992 var försvarets andel av BNP 2,44%. I dag när Peter Hultkvist har samma post är andelen 0,99%.
Nu är det ingalunda helt och hållet Peter Hultkvists fel att det har blivit så. Men det ständiga pratet om att han och regeringen nu håller på att skapa ett starkt försvar igen är inte sant. Då skulle det behövas mer än en fördubbling av försvarsanslagen.
Men det är inte försvarsanslagens storlek som misstroendeförklaringen handlar om. Landet kommer inte, som det tjoas om, hamna i kris om några statsråd tvingas avgå. Sverige är robustare än så. Trots att vi styrs av minoritetsregeringar med jämna mellanrum.
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.