Min psykiska ohälsa höll på att bli min död

Debattören: Det är för lätt att få felaktiga mediciner utskriva i dagens svenska psykvård

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-06-22

Innan vården skriver ut mediciner till en patient så måste man fastställa en så korrekt diagnos som möjligt. Man kan inte bara skriva ut medicinen och hoppas på att den ska träffa rätt, skriver Carl Markus Högberg.

DEBATT. I mitt liv trodde jag att alla hade samma möjligheter till ett liv där drömmar möts med energi och förväntan. Med facit i hand så önskar jag att jag inte hade varit så naiv.

Jag kan minnas första gången min kropp börjar skaka, svettas, hjärtklappning, svindel och tankar om döden. Tills denna dag har jag spenderat min tid i ångest, skam, hat.

Mitt namn är Carl Markus Högberg och jag är 32 år gammal samt bipolär. Under de senaste tio åren har jag medvetet och omedvetet krigat emot att vara bipolär, diskriminering på arbetsplats, självmordstankar, panikångest, depression, dödsångest med mera.

Värdet jag har givit mig själv har varit lika med noll och orden jag har kallat mig själv under åren är ord man inte skulle säga till sin värsta fiende.

Att sammanfatta mina år i text hade krävt en bok – men jag ska göra ett gott försök. Jag hoppar fram tills när det började gå åt helvete för mig. Jag hade under en längre tid haft panikångest som ledde till jag byggde upp min värld i säkerhetszoner.

En säkerhetszon är precis som det låter en zon där jag kände mig trygg och där jag kunde fungera. En zon som bestod av 40 kvadratmeter.

Jag var i så dåligt skick att jag inte kunde ta mig 200 meter runt mitt lägenhetshus. Jag var en fånge i mitt egna hem.

Jag kan inte minnas hur det kom sig att jag sökte hjälp eller hur jag lyckades att ta kontakt med vården men på något sett tog jag mig dit. Samtalet med läkaren var inte speciellt långt innan man konstaterade att ”du är deprimerad”.

Jag mådde ju skit så jag höll med läkaren och vips så var jag hemma med något som heter Sertralin.

Sertralin är ett vanligt antidepressivt läkemedel. Viktigt att säga när det kommer till den typen utav läkemedel är att när du börjar med medicinen så kommer du under en period må sämre. Det tar upp till åtta veckor för medicinen att vända och få sin fulla effekt.

Under ett och ett halvt till två år skulle jag få tre olika mediciner mot depression. Sertralin, Mirtazapin och Escitalopram. Mediciner av det här slaget visade sig vara livsfarliga för mig.

Min ångest och dödsångest sköts till höjderna på ett sätt jag har väldigt svårt att beskriva. En ångest som 24 timmar om dygnet fanns där, som aldrig försvann.

Inom psykvården kommer det alltid att vara så att när du är som svagast måste du med en stor röst tala för dig själv, du måste läsa på och du kommer alltid få dra det tyngsta lasset.

Så hur kan vi tillsammans utveckla vården till något bättre? Jag har under många år suttit och skrivit ner idéer, tankar och funderingar kring vad som kunde gjorts annorlunda för mig. Mina ord fastnar alltid vid två ämnen.

Innan vården skriver ut mediciner till en patient så måste man fastställa en så korrekt diagnos som möjligt. Man kan inte bara skriva ut medicinen och hoppas på att den ska träffa rätt.

När du är inne på din tredje medicin då dom inte har haft den effekt man hoppats på så måste vården börja betänka andra diagnoser som alternativ.

En ursäkt som jag har hört är att ”många är väldigt rädda för att få en psykisk diagnos”. Okey jag förstår, tro mig jag förstår. Men något du ska vara mer rädd för är det helvete som fel mediciner kan leda dig till.

Du kommer få pressa ditt psyke över en gräns som du aldrig trodde du kunde passera.

Om du är schizofren, inte fan blir du medicinerad som en cancerpatient. Jag vet att jag drar detta väldigt hårt nu men poängen måste fram tydligt.

Psykvården är också otroligt underbemannat och väntetiderna för utredning samt samtal är på tok för långa.

Vikten i att följa upp patienten med samtal och stöd är ovärderlig. Detta är a och o för att en patient ska kunna utvecklas och bygga upp en självständighet.

Och här lämnar jag mina tankar. Till mina förebilder säger jag tack. Tack till min älskade familj och sambo som alltid stöttat mig. Tack till vården som till slut räddade mig. Tack till Charlie Eriksson för din styrka. Tack till Isabella Löwengrip för att uppnå drömmar. Tack till Bianca Ingrosso för din energi och glädje till livet.


Carl Markus Högberg, föreläsare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.