Hur kan män som våldtar barn frias?

Debattören: Tydliga brister i rättsväsendet efter osannolika domar

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Trots att kunskapen finns, så friar våra domstolar män från våldtäkt av barn trots att männens invändning är ”extremt osannolik”, dessutom gång på gång. Det måste ändras, skriver Nina Rung.
Foto: TT
Trots att kunskapen finns, så friar våra domstolar män från våldtäkt av barn trots att männens invändning är ”extremt osannolik”, dessutom gång på gång. Det måste ändras, skriver Nina Rung.

DEBATT

DEBATT. Vi har under lång tid vant oss vid osannolika invändningar från misstänkta för våldtäkt. Och stundtals osannolika friande domar. I förra veckan kom ännu två fall som visar på rättsväsendets svårigheter att skydda barn från sexuella övergrepp.

I det första fallet är invändningen ”frivillighet”. En 23-årig man inleder en relation med en 13-årig flicka. Första gången han våldtog henne var hon 13 år gammal och de andra två gångerna 14 år. Hon var också 14 år när hon födde gärningsmannens barn.

I tingsrätten dömdes han inte för våldtäkt på barn utan för sexuellt utnyttjande av barn, ett mycket mindre allvarligt brott. Straffet bestämdes till åtta månaders fängelse, varav två månader avser barnpornografibrott då han filmat en av våldtäkterna.

Tingsrätten menar att eftersom flickan är 13 år gammal ”så hade hon vid det sexuella umgänget uppnått en sådan ålder att denna i sig inte kan anses utgöra något hinder mot att beakta frivilligheten”.

När blev 13 år den ålder då vi ska beakta frivillighet vid sexuellt umgänge? I Sverige har vi sexuell självbestämmanderätt vid 15 år. Det som sker före det är våldtäkt på barn. Rätten friar alltså gärningsmannen från våldtäkt på barn, trots att det i lagens mening är precis det han har gjort sig skyldig till.

Hovrätten kom i förra veckan fram till en helt annan slutsats. De tar nämligen fasta på målsägandens utsatta situation och hennes (o)mognad och menar att det inte kan ha undgått gärningsmannen. Han döms till tre års fängelse för våldtäkt mot barn, samt barnpornografibrott.

Frågan är hur tingsrätten så fullständigt kunde överge lagstiftarens intention?

I det andra fallet är det invändningen ”sömnsvårigheter” som friar mannen. En 28-årig man, som sover över i en fastighet där han ska arbeta, går under natten in till den 11-åriga flickan.

Han tar på hennes kropp, håller fast henne hårt, för sin hand in i hennes trosor och tar på hennes underliv vid flera tillfällen. Han trycker sin penis mot hennes underliv och rumpa för att försöka penetrera henne. Försöken till penetration fullbordas inte då flickan hade trosor på sig och han avbröts av flickans mamma.

Mannen nekar inte till händelsen, men hävdar i tingsrätten att han sovit. Tingsrätten menar att eftersom misstänkt uppgett att han gått i sömnen då han var yngre, samt att han tidigare under natten hade förflyttat sig, så kan det inte anses uteslutet att han har varit sovande under händelseförloppet. Mannen friades.

Det finns ett tillstånd, sexsomni, som innebär att de som lider av denna sömnrubbning kan utföra vissa sexuella handlingar i sömnen. Det rör sig oftast om självsex.

Det finns runt sjuttio(!) bekräftade fall av sexsomnia världen över och inte i något av dessa fall har personen haft sex med eller försökt ha sex med någon annan än sin partner. De lämnar helt enkelt inte sängen.

Den världsledande forskaren på sexsomnia, Carlos Schenk, menar att det är ”extremt osannolikt” att någon med äkta sexsomnia skulle utföra samlag eller försök till samlag med annan person.

Trots att kunskapen finns, så friar våra domstolar män trots att deras invändning är ”extremt osannolik”, dessutom gång på gång.

Det ska inte kunna räcka som invändning vid grova brott att det finns en möjlighet att någon har en sjukdom eller diagnos. Att påvisa en diagnos eller på annat sätt visa att invändningen har tyngd måste vara ett krav.

För att komma till rätta med ett rättsväsende som sätter sig över lagstiftarens intentioner och brister i barns skydd så krävs nu följande:

  1. En nationell utbildning om sexualbrott för rättsväsendet. Utbildningen ska ingå både på polisutbildningen, juristlinjen, under domarutbildningen samt för nämndemän. Utbildningen ska innefatta allt från hur sexualbrott utförs, sexsomnia, de psykiska konsekvenserna, utsattas reaktioner, barns skydd och hur självskada genom sex yttrar sig.

  2. En utredning bör tillsättas om huruvida särskilda barndomstolar ska införlivas i svensk rätt. En domstol där domare och åklagare är särskilt utbildade.

  3. En utredning bör tillsättas om hur barns sexuella självbestämmande och sexuella integritet ska skyddas. I utredningen ska särskilt situationen för barn mellan 15–17 år som utsätts för sexualbrott belysas. De har ett ännu sämre skydd än yngre barn eftersom de har uppnått sexuell självbestämmandeålder, men inte en vuxens mognad.

  4. En utredning bör tillsättas om huruvida Sverige ska införa en ”ålders-trappa” vid våldtäkt mot barn under 18 år. Trappan ska säkerställa att personer som ämnar ha sexuellt umgänge med ett barn under 18 år endast är obetydligt äldre.

  5. En ökad användning av experter och sakkunniga i sexualbrottsmål. Det finns kunskap om allt från psykologiska effekter på offer, sexsomnia, sex som självskada till BDSM. Om inte rätten har kunskapen, måste kunskapen komma till rätten.

  6. Låt brottet ”barnpornografibrott” bli ”dokumenterade sexuella övergrepp på barn”. Höj straffskalan så att brottet speglar allvaret. Varje gång någon konsumerar övergreppsmaterial blir barnet reviktimiserat.


Nina Rungkriminolog och föreläsare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE