Vi måste prata om de utrikesfödda och covid
Debattören: Jag har mist 36 släktingar och bekanta – varför är det så tyst?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-02-01
DEBATT. Den skrämmande tystnaden. Utrikesfödda är överrepresenterade bland sjuka och döda i sviterna av covid-19. När SVT hade sin två timmars utfrågning av ansvariga i regering och myndigheter ställdes inte en enda fråga om det. Bland de utfrågade fanns statsminister Stefan Löfven och statsepidemiolog Anders Tegnell.
En av de frågor man kunde ha ställt är ”kunde Sverige ha skyddat sina utrikesfödda medborgare bättre?”
Jag har mist 36 släktingar och bekanta till sjukdomen. De hade namn, ansikten, ett liv och hundratals efterlämnade sörjande. Jag kan blunda och se deras ansikten, i kyrkan, på stan, i deras hem, på fester, begravningar … Nu är de borta.
Dessutom känner jag ett stort antal som har långvariga symptom månader efter att de blivit friskförklarade.
Att det skulle bli så förutspådde några av oss redan i början av förra året. Det var inte kärnforskning. Vi påtalade bland annat yrken där man omöjligt kan jobba hemifrån och tvånget till att ta kollektivtrafik till jobbet inom till exempel omsorg, samt trångboddheten i socioekonomiska områden.
De är busschaufförer, kassapersonal, undersköterskor, hemtjänstpersonal, läkare, frisörer, servitörer och andra yrken där man kommer i direkt kontakt med andra människor.
Ja, jag har nog läst de få artiklar och sett de inslag som gjorts om överdödligheten bland utrikesfödda. De är långt ifrån omfattningen av hur man rapporterat om att ministrar rört sig i köpcenter eller om att en viss generaldirektör åkt på semester när han inte borde.
Inte för att dessa fenomen inte är viktiga. Men jag tycker att överdödligheten bland vissa grupper i vårt samhälle åtminstone borde fått samma uppmärksamhet.
Vad är orsaken till att det är öronbedövande tyst om detta? Vill man inte stigmatisera utrikesfödda? Det kan jag ha viss förståelse för. Även jag har gått i de tankarna. Men människoliv måste gå före. Om vi inte pratar om detta kommer fler att dö. Och hur blir det vid nästa pandemi?
Jag har de senaste dagarna frågat 21 personer, läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal om detsamma gäller för barn till utrikesfödda, att de också är överrepresenterade. Alla 21 svarade att det stämmer, att de som vårdas som är födda i Sverige med minst en utrikesfödd förälder är överrepresenterade.
I ett mejl till mig daterat den 27 januari i år skrev Malin Ahrne, som är utredare på Folkhälsomyndigheten, att de har gjort en ny rapport där man jämför Sverigefödda och utrikesfödda. Den kommer att publiceras om några veckor. De har inte tittat på barn till utrikesfödda.
”Exakt hur det kommer sig att covid-19 drabbat utrikesfödda mer beror sannolikt på en kombination av att vissa bostadsområden drabbats mer av covid, de kan vara mer utsatta på grund av att folk bor tätare, fler familjer är trångbodda, fler familjer bor tillsammans över generationsgränser, fler personer jobbar i serviceyrken eller andra yrken där man inte kan hålla avstånd med mera. Det finns ingenting som tyder på att det finns några genetiska eller kulturella förklaringar eller liknande”, skriver Malin Ahrne och fortsätter:
”Tyvärr kommer vi inte att kunna förklara varför det är på det här viset, mer än att kunna presenterar olika generella teorier.”
Varför utreder inte myndigheterna detta djupare? Varför talar man i generella termer?
Det är nästan så att jag tror att man gör så för att man ska kunna fortsätta med sitt mantra ”vi såg det inte komma”. Den 3 mars förra året såg jag det komma. Jag låste in mig med min mamma, hon skulle inte behöva träffa hemtjänst- och färdtjänstpersonal.
Hon och jag var helt isolerade i tre månader. Jag visste att hon kunde mista livet om hon blev smittad, hon har flera av de så kallade bakomliggande sjukdomarna.
Men i somras, när vi kände att det lättade lite, att smittan inte spreds lika snabbt, började jag gå ut. Jag följde alla myndigheternas rekommendationer och mycket mer därtill. Mina vänner ansåg att jag var nojig, i alla fall om man jämförde med det myndigheterna bad oss göra för att inte sprida smittan vidare.
Jag blev smittad ändå och tvingades till sjukhusvård. Min mamma med. För i Södertälje, Rinkeby och delar av Göteborg är klustren i allra högsta grad levande. Detta må vi tala om. Innan nästa katastrof. Medier har ett ansvar i att ge de som drabbats ansikten och att utkräva ansvar av regering och berörda myndigheter.
Nuri Kino, undersökande journalist och initiativtagare till informationsajten Tellcorona.com
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.