Åkesson, det är inte ditt Sverige vi vill ha
Gustav Fridolin: Vi måste återbygga en solidarisk samhällsmodell, ett rättvist samhälle
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-11-17
DEBATT. ”Sverige är unikt.”
Så sa Jimmie Åkesson inför statsministeromröstningen i veckan. Han pekade på det faktum att vi här klarat av att hålla rasistiska partier stången längre än i många andra europeiska länder. Han menade det som något negativt.
Sverige är unikt.
Sverige är ett land där vi hjälper varandra. Fler här är aktiva i föreningar än nästan någon annanstans i världen. Varje kväll tränas knattefotboll, övas byarevy och ordnas läxläsning. När vi behöver varandra finns vi där. Människor ställer upp och nattvandrar på helgkvällarna.
Avbryter semestern för att hjälpa till i skogsbränderna. Höststädar förskolans gård. Vi tar oss an nya problem tillsammans. Försöker leva klimatsmart, är ofta först med nya lösningar, sällan rädda för förändring.
Vi tror på öppenhet och jämställdhet. Det är inte många länder där Prideparaderna är årets största politiska manifestationer. Men i Sverige är det så, och de ordnas i små och stora städer.
Vi vill att våra barn uppfostras så de själva kan välja vad de vill bli och jobba med, utan att begränsas av gamla könsroller. Vi tycker faktiskt riktigt illa om rasism.
De flesta av oss.
De flesta av oss hatar i djupet orättvisor. När vi läser en artikel om miljarder i skattefusk blir
vi förbannade. Vi vill inte att skattepengar som var tänkta till skolan ska hamna i skatteparadis. Vi vill att de som behöver samhället mest också ska få det de behöver. En stark polis när någon utsätts för brott, assistans om man har en funktionsnedsättning, extrahjälp i skolan för varje barn som har svårt med läsningen eller att sitta still.
Det finns en styrka i det här landet och det handlar om något mycket djupare än hur det går i talmansrundor och riksdagsomröstningar. Det handlar om några politiska grundvärderingar som de allra flesta svenskar står stadigt i, oavsett vad vi röstat på.
Men, samtidigt. Apoteken vittnar om att deras anställda allt oftare utsätts för rasism. Barn sorteras till olika skolor. På en del skolgårdar tävlar man om senaste mobiltelefonen, på andra kan vuxna kriminella rekrytera unga som redan fångats i upplevelsen av hopplöshet. Föräldrar till barn med funktionsnedsättning berättar om indragen assistans. Familjer som tagit in en människa från krig och flykt i sitt hem oroas för hur den som blivit ett nytt syskon snart ska avvisas. Och trots digitaliseringens alla möjligheter tvingas människor lämna bygder man älskar för att jobben och utbildningsmöjligheterna inte längre finns där.
Klyftorna har växt i hela OECD. I Sverige, där de tidigare var bland de minsta, har det gått snabbare än på många andra håll. Man behöver inte vara vänster för att oroa sig för det här. Det handlar inte om vilket parti man gillar, utan vilket Sverige vi vill vara.
Jag har varit minister fyra år. Jag pekar såklart gärna på allt vi gjort för att förbättra ekonomin för de familjer som har det tuffast. För mer stöd i skolan. Starkare elevhälsa. Läsning för alla barn, oavsett vilken familj de växer upp i.
Det finns så mycket gott att peka på. Så många som jobbar så hårt. På skolor, i socialförvaltning, som medmänniskor. Och ändå är det som att Sverige blir kallare. Vi vet ännu inte hur den här regeringsbildningen slutar. Partier som före valet lovade att inte samarbeta med SD ger nu runt om i landet upp det löftet. Det svajar. Och jag tror att allt det här hänger ihop.
När orättvisorna växer är det lätt att ge upp. Då händer det något med solidariteten. Det blir svårare att förstå någon annan. Viktigare att se om sitt eget hus. Vi börjar bli rädda för förändring, rädda för ”dom andra”. Och Sverige riskerar bli ett annat.
Lyckas vi hålla rasismen stången ännu ett tag behöver detta vara en av de stora uppgifterna för nästa regering. Att sten för sten återbygga en solidarisk samhällsmodell, ett rättvist samhälle. Där vi kan lita på att vi tar hand om varandra när vi behöver varandra.
”Sverige är unikt”, sa Jimmie Åkesson. ”Men inte så länge till”, la han till.
Då är vi många som svarar: ”Det kommer vi allt bli två om.”
Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet