Barn mår inte alltid bättre av en diagnos

Debattören: Vi behöver alternativ till adhd-utredningar och medicinering

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Antalet psykiatriska diagnoser är fler än någonsin, liksom utskrivning av psykofarmaka. Även till barn och unga. I stället för att låsa oss vid diagnossystem behöver vi ta oss tid att lyssna på barnen, skriver Carina Håkansson.
Foto: GETTY
Antalet psykiatriska diagnoser är fler än någonsin, liksom utskrivning av psykofarmaka. Även till barn och unga. I stället för att låsa oss vid diagnossystem behöver vi ta oss tid att lyssna på barnen, skriver Carina Håkansson.

DEBATT

DEBATT. Jag bär på en stor oro som handlar om den utbredda medikalisering som pågår. Om den individuella sjukdomssyn som dominerar inom psykiatri och som alltmer sprider sig inom socialt arbete och i skolans värld.

Vi lever i en tid präglad av utredningar, skattningsskalor och bedömningsmanualer. Via media nås vi dagligen av begrepp såsom adhd, add, tvångssyndrom, trotssyndrom, autismspektrum, bipolaritet och psykos. Mani. Depression. Utmattningssyndrom.

Antalet psykiatriska diagnoser är fler än någonsin, liksom utskrivning av psykofarmaka. Även till barn och unga. Hur kunde det bli så här? Vad gör det med berörda människor?

En framgångsrik kampanj om att bekämpa stigma liksom en stark läkemedelsindustri och nära samröre mellan psykiatri och densamma har bidragit till att allt fler människor definierar sig själva och varandra utifrån psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser.

Man kan förledas tro att diagnoserna är sanna, men det råder inte konsensus bland forskare, och heller inte bland praktiker eller klienter vad gäller vare sig diagnoser eller effekter av psykofarmaka.

Flera psykiatriska diagnoser går inte att säkerställa vare sig via röntgen eller via blodprover. Trots det dominerar den medicinska modellen, inte enbart i media utan framför allt vad gäller ekonomiska resurser och forskningsanslag.

Det finns en annan sorts kunskap som handlar om att livet påverkar människor, vare sig vi är barn, unga eller vuxna. Barn är extra utsatta och därför behöver vi vara extra uppmärksamma då vi möter barn som uttrycker svårigheter. I mitt arbete möter jag många som varit med om saker som ändrat tillvaron.

Det kan handla om en dramatisk flykt, våld eller isolering, men det kan också handla om att det vardagliga livet ställts på sin spets. 

Nyligen träffade jag Sven som är åtta år. Han har svårt att sitta stilla i klassrummet.

Han stör de andra barnen och läraren vet inte hur han ska göra för att hjälpa pojken och har därför föreslagit en neuropsykiatrisk utredning, men det vill inte pappan.

Han tror att Sven sörjer att mamman och han har skilt sig och att tillvaron är förändrad i grunden. Han vill ha hjälp att prata med sin son och han vill att sonen ska få hjälp att prata om det som hänt.

Svens pappa har råd att betala för privat terapi. Det har långt ifrån alla föräldrar, och för dem finns nära nog enbart psykiatrin. Och för att få hjälp i psykiatrin måste det göras en utredning och en diagnos ska ställas.

Det råder en skriande brist på ekonomiskt tillgängliga alternativ för barn som behöver någon professionell att tala med, och som inte vill gå till psykiatrin och inte har pengar att betala privat. Det gäller även vuxna som inte har råd att söka hjälp utanför psykiatri eller primärvård.

Alla de som befinner sig i en livskris eller länge kämpat med tillvaron är hänvisade till korta läkarkontakter, ofta förenade med utskrivning av psykofarmaka.

Både barn och vuxna som jag möter talar om sin längtan efter något annat. Att bli mötta som människor, i sin komplexitet och igenkännbarhet.

Det kan ta tid innan tillräcklig tillit finns att träda fram och visa sig. Det kräver som oftast att också jag som terapeut inbegriper mig själv som människa. Att vi på ömse håll står ut med tvivel. Att vi utsätter oss för motstridiga situationer och känslor. Att vi vågar. Står ut. Riskerar. Så måste det vara.

Människor mognar genom att prova, göra fel, rätta till och så sakta lära sig. Det ingår som en del av livets oundvikliga villkor. Det väsentliga är att plats och tid också finns för reparation och möjlighet att ställa tillrätta.

Som terapeut har jag ett ansvar att vara uppmärksam på det samtal som pågår, men också på den ordlösa kommunikationen. Att enkelt uttryckt, vara där.

Speciellt tydligt blir det i mötet med barn eftersom deras språk och sätt att vara kan skilja sig från vuxenvarandet. Vi behöver därför vara ytterst varsamma med det vi tycker oss se och höra. Vi behöver noga lyssna och inte låsa oss vid en förklaringsmodell eller individbaserade diagnossystem.

Vi lever i en tid när det är ytterst viktigt att träda fram och påminna om människokunskap och betydelsen av att omfatta alla de faktorer som påverkar våra dagliga liv och sätt att vara. Det är avgörande för enskilda människor men också för samhället i sin helhet. 


Carina Håkansson, dr i psykologi, leg. psykoterapeut, författare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE