Något har gått sönder i svensk straffprocess

Debattören: Livsfarlig konflikt mellan polis/åklagare och försvarsadvokater

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-02-14

Tongångarna mellan polis/åklagare och försvarsadvokater har skärpts på senare tid och på vissa håll närmast kommit att utvecklas till ett skyttegravskrig. Vi befinner oss i en ond spiral och utvecklingen måste brytas. Annars kommer det att gå åt helvete, skriver Sebastian Wejedal, lektor i processrätt.

DEBATT. Som en liten del i en större debatt om gängkriminaliteten i Sverige har det knappast undgått någon att tongångarna mellan å ena sidan polis och åklagare och å andra sidan försvarsadvokater har skärpts på senare tid och på vissa håll närmast kommit att utvecklas till ett skyttegravskrig.

För den bredare allmänheten tog händelseutvecklingen troligtvis sin början genom att åklagaren Lisa dos Santos i fjol publicerade en debattartikel med titeln ”Gangsterromantik styr gängens advokater”.

Sedan dess har debatten marinerats i bensin och i dagarna kom så den tändande gnistan, genom flera mediers rapporteringar om ”Kungen” och ”Prinsen” – två advokater som nu är anmälda för att bland annat ha förmedlat hemlig information till Vårbynätverket genom den krypterade tjänsten Encrochat.

Mitt syfte med denna text är inte kasta ytterligare olja på elden. Jag instämmer helt i att anklagelserna som riktas mot de två advokaterna är otroligt allvarliga och – om de visar sig stämma – måste föranleda uteslutning ur Advokatsamfundet. Lika uppenbart är dock att vi också måste sansa oss och låta den juridiska prövningen ha sin gång.

Vad jag nu vill göra är att vidga perspektivet bortom det aktuella exemplet.

Under det senaste året har jag kunnat notera hur allt fler försvarsadvokater hyser en aktiv och inte sällan underbyggd misstro mot polisers och åklagares benägenhet att följa reglerna.

Alldeles för många advokater kan ge alldeles för många konkreta exempel på ganska flagranta regelöverträdelser hos de brottsutredande myndigheterna, till exempel vad avser vilken information som delges den misstänkte. Tar vi steget till den andra planhalvan sker en motsvarande utveckling där – bilden av ”gangsteradvokater” håller på att cementeras, genom de nu talrika exemplen på advokater som har åsidosatt regelverket, till exempel genom att läcka hemlig information.

I stället för att polis, åklagare och advokater ser sig själva och varandra som tre lika centrala aktörer i rättskedjan, håller en ”vi mot dem-mentalitet” på att få fotfäste, präglad av ökad misstänksamhet mot den upplevda motståndaren.

Detta är en livsfarlig utveckling, för vad – om något – kan få en annars rättskaffens person att bryta mot spelreglerna? Jo, kanske övertygelsen att spelet annars vore riggat eftersom motståndaren redan bryter mot reglerna.    

Den förtroendeskada som Advokatsamfundet har lidit under det senaste året, till följd av vissa enskilda advokaters agerande, är enorm. Internt har samfundet ett viktigt rannsakande arbete framför sig, där advokatetiken måste tillmätas ännu större vikt i utbildning, fortbildning och kontroll.

Kanske är det också så att regelverket måste utvecklas, till exempel så att advokater kan få ett yttrande från samfundets disciplinnämnd innan en viss åtgärd vidtas. Förmodligen måste vi också överväga om inte advokater tillfälligtvis – under utredningens gång – ska kunna hindras från att verka som försvarare vid särskilt allvarliga misstankar.

Externt har Advokatsamfundet ett lika viktigt pedagogiskt arbete att bedriva gentemot allmänheten. Advokatkårens vitala funktion i rättsstaten måste framgå tydligare. För som en god vän uttryckte det: ”Om vi inte kan försvara oss själva, hur ska vi då kunna försvara andra?”

Tas inte detta på allvar, är jag rädd att Advokatsamfundet inte kommer kunna behålla sin nuvarande position i samhället. 

Vad som sker inom polis- och åklagarmyndigheten manar dock till lika stor eftertanke. Jag talar då inte bara – eller ens primärt – om hur vissa poliser och åklagare agerar i sociala medier, där det ibland tycks vara viktigare att odla det egna kändisskapet på Twitter genom att vara nedlåtande än att som myndighetsföreträdare bidra sakligt till debatten.

Jag talar snarare om vad som sker inom myndigheternas väggar. Det är nämligen, milt uttryckt, anmärkningsvärda uppgifter som i dagarna har framkommit i Lasse Wierups reportage ”Polisen undanhåller bevis för utpekade advokater”, med följande ingress:

”Misstankar om att advokater läcker hemlig information kan tvinga polis och åklagare att ändra sina arbetsmetoder. Redan nu sker taktiska överväganden för att undvika att vissa anhållna får försvarare från rättsväsendets inofficiella svarta lista.”

Vad som sedan framkommer är att polisen är ”väldigt hård” med vilken information som lämnas till vissa brottsmisstänkta med vissa försvarare, liksom att polisen på olika sätt försöker hindra vissa advokater – som har ryktet om sig att vara ”smutsiga” – från att ens förordnas som försvarare åt vissa misstänkta.

Vilken information som ska delges en misstänkt och vem som ska förordnas som försvarare är reglerat i lag och knappast en fråga som polisen disponerar över – än mindre genom informella beslutsprocesser baserade på rykten. Att användandet av inofficiella ”svarta listor” inte är tillåtet har JO (beträffande Migrationsverket) med all önskvärd tydlighet slagit fast i flera beslut.

Den okunnighet, eller snarare ovilja att följa gällande regelverk, som den aktuella polismannen ger uttryck för i artikeln är rent ut sagt häpnadsväckande. Vad som i själva verket framstår som regelbrott omkläds dock i artikeln som en ”pragmatisk anpassning” av arbetet.

Man kan bli mörkrädd för mindre, men det bekräftar min tes – att vi befinner oss i en ond spiral.

För oss som står vid sidlinjen, och därmed har kunnat betrakta händelseutvecklingen med viss distans, råder det inga tvivel om att någonting håller på att gå sönder i den svenska straffprocessen. För detta bär alla inblandade ett ansvar och med detta ansvar följer en skyldighet att nu på allvar försöka vända utvecklingen.

Annars kommer det att gå åt helvete.


Sebastian Wejedal, lektor i processrätt, juridiska institutionen vid Göteborgs universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.