Kristersson, gäller din solidaritet bara vissa?

Debattören: M ändrar sin flyktingpolitik när vita människor flyr

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-03-12

M tycks kunna rucka på sin strama flyktingpolitik. Menar Kristersson att han är beredd att ge europeiska flyktingarna helt andra förutsättningar än andra som flyr från krig? Det är en oerhört selektiv solidaritet, skriver Josefiné Josefsson.

DEBATT. Entreprenören Alexander Pärleros la förra veckan ut en bild på Instagram där han grät.

Pärleros förklarade i sin bildtext att han hade vaknat skräckslagen ur en mardröm. I drömmen var han en soldat i Ukraina som tvingades splittras från sin fru och sina två barn. Pärleros berättar att han nu skänker 100 000 kronor till UNHCR vilka ”gör ett extremt viktigt arbete på plats och hjälper dessa människor”.

Mardrömmen verkar ha gett Pärleros insikten om att det krig människor nu flyr från, lika gärna hade kunnat vara vår verklighet. Din och min.

Den andra mars sitter Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i Anders Holmbergs program ”30 minuter” på SVT och pratar om samma krig som fått Pärleros att lägga ut en gråtande selfie och skänka 100 000 kronor.

Moderaterna tycks kunna rucka på sin egen idé om en stram flyktingpolitik. Det är ju krig i Europa! Kristersson menar att Ukraina befinner sig så pass nära Sverige på kartan, att vi tillsammans med de andra EU-länderna helt enkelt måste hjälpa till.

Kristersson fortsätter och hävdar att ”blir det krig i Danmark eller Norge eller Finland, skulle det var ännu närmare Sverige och då skulle vi ta ännu större ansvar”.

Det är tydligt att Kristersson trycker på det geografiska avståndet. Ju närmare kriget kommer oss, ju mer måste vi hjälpa till. Men vad är det han menar egentligen?

Holmberg frågar Kristersson om det eventuella mottagandet från Ukraina inte kommer att påverka integrationsproblemen. Kristersson svarar att det finns många praktiska problem men att det är lättare därför att dessa människor kommer från vårt närområde, relativt ofta talar engelska och ”har helt andra förutsättningar att känna sig hemma i vårt land”.

Menar inte Kristersson egentligen att han tillsammans med sitt parti är beredd att ge europeiska flyktingarna helt andra förutsättningar?

För vilka flyktingar som i slutändan kommer att känna sig hemma i vårt land beror på hur vi bemöter dem, oberoende av vilket bagage de kommer med. Ansvaret kan inte bara ligga i händerna på den människa som flytt.

Människan vilken befinner sig i en mardröm omöjlig att vakna upp från, Instagramma om och sen sova vidare.

Kristersson tycker att situationen i Ukraina är en annan sak än att människor från Mellanöstern eller Afrika primärt söker sig till Sverige.

Missförstå mig nu rätt. Mina tårar går precis som Pärleros åt alla offer vilka i och på väg från Ukraina nu kämpar för sina liv men vi måste också våga ställa oss själva frågan var dessa tårar varit tidigare?

Röda Korset listade i oktober förra året de ”Värsta krigen och konflikterna runt om i världen just nu”. Lägg Jemen på er tunga, säg det högt! Lägg Syrien på er tunga, säg det högt! Lägg Sydsudan på er tunga, säg det högt! Lägg Somalia på er tunga, säg det högt! Lägg Afghanistan på er tunga, säg det högt! Lägg Kongo-Kinshasa på er tunga, säg det högt! Lägg Myanmar på er tunga, säg det högt! Lägg Mali på er tunga, säg det högt! Lägg Tchad på er tunga, säg det högt!

På alla dessa platser befinner sig också barn. Barn som hade kunnat vara dina, mina eller Pärleros.

Det är på ett sätt förståeligt att situationen i Ukraina fått sån medial uppmärksamhet. Ja, det är krig i Europa och ja, det är på alla sätt fruktansvärt.

Men varför är det nu Moderaterna plötsligt kan acceptera fler flyktingar? Är det verkligen för att människor från Ukraina kan prata engelska?

Jag vill säga nej. Det hela handlar om att först nu finns en rädsla även i vårt land. Konserverna tar slut på hyllorna i mataffären och vi uppmanas ta reda på var vårt närmaste skyddsrum finns.

Det kan hända oss! Pärleros mardröm kan bli vår verklighet och då måste ju vi agera. Jag är ledsen att behöva säga det men en sådan solidaritet är oerhört selektiv.

Måhända att integrationspolitiken i Sverige i mångt och mycket varit problematisk och ohållbar men beror inte det också på att vi ökar segregationen varje gång vi månar om att behålla innerstan på sitt vis, förorten på sitt.

Är det så konstigt att människor har svårt att integrera när de redan på förhand ifrågasätts? När de inte besitter samma språkkunskaper och kritiseras för detta?

Och hur hade du känt om det var du? Om det var du som bar dina barn på axlarna och drömde om de förmåner andra tilldelades vid födseln.

Vi ska bry oss om Ukraina och vi ska göra allt i vår makt för att hjälpa till så gott vi kan. Men vi måste också ställa oss frågan vilka vi hjälper och varför?

Det finns ett samband och det sambandet synliggörs när Moderaterna är beredda att justera sin flyktingpolitik när det handlar om vita människor på flykt.

Vita människor vilka flyr från ett land som, om vi hade haft otur, hade kunnat vara Sverige. Jag vill inte stå bakom ett sådant samband.

Jag vill inte att det ska behöva bli väpnade konflikter i mitt närområde för att jag ska engagera mig och fälla tårar.

Vi hade, precis som i Pärleros dröm, kunnat vara en ukrainsk familj vilka tvingades säga adjö till varandra. Men vi hade lika gärna kunnat vara en familj i Jemen, Syrien, Sydsudan, Somalia, Afghanistan, Kongo-Kinshasa, Myanmar, Mali eller Tchad.

Håll för min del gärna upp ditt långfinger mot Putin men glöm inte bort att använda pekfingret på samma hand för att peka på dig själv i spegeln och fråga; Vilka vill jag hjälpa och varför?


Josefiné Josefsson, skribent och student


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen
Ukraina