Nej, skolorna försvann inte – trots vinststopp
Nationalekonom: Här blev vinstförbudet en stor framgång i stället
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-02-02
DEBATT. Under ett besök i Chile nyligen slogs jag av likheterna mellan den chilenska och svenska politiska debatten. Trots att Chile nog är Latinamerikas minst våldsdrabbade land tillhör frågor om lag och ordning, och hårdare tag mot ungdomsgängen i förorterna, de mest diskuterade.
Även migration och integration dök upp i den chilenska valrörelsen i slutet av förra året, detta sedan några tusen människor från Haiti och andra karibiska öar sökt sin tillflykt i Chile undan fattigdom och naturkatastrofer. De usla pensionerna från de helt privatiserade pensionsbolagen är en annan fråga som diskuteras mycket, och magra pensioner kanske även hamnar på dagordningen i årets svenska valrörelse.
Den centrala frågan i Chiles politiska debatt sedan början av 2000-talet har dock varit utbildning. Periodvis har hundratusentals unga människor samlats för att demonstrera mot den skriande ojämlikhet som alltid har präglat Chiles utbildningsväsende. Näst efter Mexico har Chile varit det OECD-land där skillnaderna i kvalitet mellan olika skolor varit allra störst.
Enligt de flesta bedömare har den kommunalisering av skolorna som genomfördes av Pinochet år 1982 starkt bidragit till att öka kunskapsklyftorna mellan barn från skolor med skilda förutsättningar vad gäller resurser och elevernas klassbakgrund. En liknande utveckling har som bekant ägt rum i Sverige.
Många har jämfört de svenska utbildningsreformerna med den chilenska modellen. Men det är orättvist mot Chile. Likheter finns, någon motsvarighet till den svenska skolpengen har aldrig funnits i Chile. De privata skolföretagen finansierades med skolavgifter, men om de uppfyllde vissa krav kunde de få offentliga subventioner och samtidigt dela ut vinst till ägarna.
Men inte nu längre. Den avgående center-vänsterregeringen under president Michelle Bachelet genomförde år 2016 en reform som avskaffade alla subventioner till vinstdrivna skolföretag.
Under en övergångsperiod fram till den sista december 2017 måste alla skolor antingen omorganiseras till icke vinstdrivna stiftelser eller avstå från offentligt stöd. Alla skattefinansierade skolor ska vara avgiftsfria. På sikt ska även all högre utbildning i offentlig regi i framtiden vara gratis.
Som man kunde förutse mötte förslaget om att avskaffa subventioner till vinstutdelande företag en storm av protester från skolbolagens lobbyister. Valfriheten var hotad, tusentals skolor skulle tvingas slå igen, hundratusentals elever skulle drabbas. Ja, vi i Sverige vet hur det kan låta.
I dag kan vissa slutsatser dras. Enligt en studie (refererad i dagstidningen El Mercurio den 5 januari 2018) hade vid det senaste årsskiftet 5 341 av de 5 862 privata skolor som mottagit bidrag redan omorganiserats till stiftelser eller motsvarande. I dag går drygt 96 procent av alla elever i skolor som inte drivs i vinstsyfte.
Av de skolor som ännu inte har omorganiserats har några få lagts ned, de flesta av dessa belägna i glesbygd med sviktande elevunderlag. Ytterligare några har fått en förlängd tidsfrist. 175 skolor har meddelat att de kommer att fortsätta att dela ut vinst till sina ägare, men utan att söka skattemedel. Avgifterna till dessa skolor är skyhöga, men föräldrarna har råd att betala.
I presidentvalet i december 2017 segrade högerkandidaten Sebastián Piñera över den nuvarande presidenten Michelle Bachelet. I mars i år äger maktskiftet rum.
Är det troligt att högermannen Piñera kommer att försöka riva upp den föregående regeringens beslut att förbjuda vinster i skolor som är delvis skattefinansierade? Nej, knappast. Reformen är populär, och det vore politiskt självmord att återgå till den modell som militärdiktaturen införde.
Stefan de Vylder, nationalekonom och författare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.