Därför vill S plötsligt inskränka asylrätten

Debattören: Nya vurmen för arbetarklassen är allt för genomskinlig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-10-20

Att färre människor i nöd ska få söka skydd i Sverige har en tråkig klang hos många socialdemokrater. Men om det är för välfärdens och arbetarklassens skull blir det genast svårare att kritisera, vilket är syftet med denna nya vänsterretorik, skriver Kristin Linderoth.

DEBATT. ”Samhället ser inte ut som på 1800-talet. Klassbegreppet är förlegat. I dag är diskriminering det stora problemet.” Ungefär så kunde det låta på SSU-kongresserna i början av 2000-talet, när Ardalan Shekarabi och andra som nu innehar ministerposter och viktiga positioner i det socialdemokratiska partiet stod i talarstolen.

Fri rörlighet, globalisering och EU var ledord för högerfalangen, och några hävdade att nationalstaten hade spelat ut sin roll. När vi som stod till vänster i ungdomsförbundet invände att arbetarklassen för det första fortfarande existerade och för det andra inte tjänade på kapitalets internationalisering målades vi ut som bakåtsträvare och nationalister.

Våra förslag om stora satsningar på välfärden, som skulle ge arbetare oavsett hudfärg ökad makt, och dessutom göra missnöjespartier som SD mindre attraktiva, avfärdades som helt orealistiska. Den enskildes valfrihet i form av privata alternativ i vård, skola och omsorg var det som gällde.

Nu tycks några i den högerfalang vars idéer under lång tid dominerat partiet ha upptäckt resursbristen i välfärden, de ökade klyftorna och dess konsekvenser. Yrvaket konstaterar de att många LO-medlemmar röstar på SD, och att socialdemokratin inte klarar sig med bara de där medelklassväljarna som var så avgörande att allt annat fick offras på vägen.

Då låter det annorlunda.

Nu är det en återuppstånden arbetarklass (dock med det avgörande prefixet ”svensk”) som ska värnas, och det ska bland annat ske genom ytterligare inskränkningar av asylrätten.

Ardalan Shekarabi vill ”hålla mottagandet av nyanlända på låga nivåer”, det före detta statsrådet Aida Hadzialic efterlyser i samma anda ”sans och balans” i migrationspolitiken och kommunalrådet Jimmy Jansson återkommer ständigt till att ett för stort flyktingmottagande hotar välfärden.

Payam Moula, som plockades från regeringskansliet för att bli ny redaktör för Tiden, åberopar Karl Marx för att illustrera att det finns intressemotsättningar i samhället, och applåderas av socialdemokrater som tidigare i bästa fall betraktat Marx som en stofil utan relevans, och i sämsta fall som medansvarig för diktaturen i Sovjetunionen.

Entusiasmen beror sannolikt på att den motsättning som pekas ut av Moula inte är den mellan en arbetarklass som saknar fosterland och en internationell kapitalägarklass (som hos Marx), utan den som nu påstås föreligga mellan ”svenska” arbetare och de som ska hindras från att bli svenska arbetare.

I ett annat försök att framstå som progressiva blandar samma gäng medvetet ihop ökad reglering av arbetskraftsinvandring med inskränkningar i asylrätten, trots att de vet att det – givet medlemskapet i EU och det rådande regeringsunderlaget – sannolikt bara är det andra som kommer att realiseras.

Från dessa proletariatets riddare hörs dock inga invändningar mot den nya migrationspolitikens etableringsjobb med lägre lön för nyanlända, det försörjningskrav för familjeåterförening som tvingar människor att prioritera bort språkstudier och ta jobb under sina kvalifikationer, eller den extrema exploatering som uppstår när desperata ensamkommande lever gömda och utnyttjas i svartjobb för att slippa skickas till döden.  

När den socialdemokratiska ledningen vintern 2015 lyckades driva igenom de nya migrationslagarna var det genom löften om att de bara var tillfälliga. Ett nödvändigt ont, som pressats fram av en ohållbar situation.

Uppenbarligen behövs nu ett nytt, mer tidlöst resonemang. Därför försöker man lansera inskränkt asylrätt som en återgång till ”traditionell socialdemokratisk politik”, ett uttryck som under lång tid använts av partivänstern i argumentationen för klassutjämnande reformer. 

Att färre människor i nöd ska få möjlighet att söka skydd i Sverige har en lite tråkig klang i många socialdemokratiska gräsrotsöron. Men om det är för välfärdens och arbetarklassens skull blir det genast svårare att kritisera, vilket förstås är hela syftet med denna nyfunna vänsterretorik.

Så hoppas man kunna vinna några röster, slå undan benen på de i partiet som vill värna asylrätten, och kanske till och med lura en och annan vänstersosse. Samtidigt slipper man ta diskussionen om att det i själva verket är den åtstramningspolitik man under lång tid betraktat som den enda möjliga som skapat ett klimat där vi plötsligt ”måste” välja mellan välfärd och flyktingmottagande.

Det hade kunnat vara fiffigt, om det inte vore så genomskinligt.


Kristin Linderoth, socialdemokratisk debattör och skribent. En av personerna bakom initiativet Sossar för asylrätt


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.