En borgerlig regering skulle våga fatta beslut

Kristersson och Busch: Man häpnar, vem bestämmer i Sverige i dag?

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Regeringens politiska impotens handlar om mer än oenighet mellan S och MP. I längden går det inte att lägga ut uppgiften att leda landet på entreprenad till olika myndigheter, skriver Ulf Kristersson och Ebba Busch.
Foto: STEFAN JERREVÅNG, FREDRIK WENNERLUND (Montage)
Regeringens politiska impotens handlar om mer än oenighet mellan S och MP. I längden går det inte att lägga ut uppgiften att leda landet på entreprenad till olika myndigheter, skriver Ulf Kristersson och Ebba Busch.

DEBATT

DEBATT. Den rödgröna regeringen gömmer sig bakom sina myndigheter i stället för att fatta beslut och styra Sverige. Det har varit tydligt under flera år och nu bekräftats av coronakrisen. Sverige behöver en regering som både vet vad den vill och klarar av att leda vägen framåt.

Enligt första kapitlet och sjätte paragrafen i regeringsformen är det regeringen som styr riket. Det är inte en formalitet, utan innebär att regeringen förväntas peka ut färdriktningen och fatta beslut som leder i den riktningen. Men den rödgröna regeringen har närmast systematiskt flytt det ansvaret sedan den tillträdde 2014.

Till viss del beror det säkert på det faktum att Socialdemokraterna och Miljöpartiet är splittrade i avgörande frågor. Det gäller allt från kärnkraften och energipolitiken, till invandringspolitiken och Arlanda.

Men den politiska impotensen som präglat den här regeringen handlar om mer än politisk oenighet. Under de senaste åren har en betydande oförmåga att fatta beslut och ta ansvar präglat det politiska ledarskapet.

Vi såg det när LSS i avgörande delar nedmonterades under förra mandatperioden – och regeringen lade allt ansvar på en myndighet och dess generaldirektör. Samma sak när den helt unikt allvarliga it-skandalen på Transportstyrelsen briserade sommaren 2017.

Denna oförmåga har sedan förstärkts under coronakrisen, och regeringen agerar allt mer som ett släpankare. Ibland för att riksdagen ser problem som inte regeringen vill se och därför fattar beslut åt regeringen. Ibland för att regeringen är så rädd för att hållas ansvarig för beslut, att den inte har någon åsikt alls om vad som ska göras.

Regeringen fick dessutom kraftigt ökade befogenheter att vidta åtgärder under coronakrisen med en tillfällig lag, men den användes inte en enda gång.

Tre talande exempel från våren:

För det första testerna. Regeringen väntade tills slutet av mars med att ens uppdra Folkhälsomyndigheten att ta fram en nationell strategi, och därefter klarade den inte av att göra strategin operativ utan lät frågan studsa under flera månader. Som konsekvens testade Sverige väsentligt färre än våra grannländer. Till slut var det företag och regionerna som såg till att testningen kom igång.

För det andra den trubbiga 50-gränsen för evenemang. Vissa evenemang har förbjudits medan andra former av folksamlingar varit fullt tillåtna. Regeringen har återkommande bollat tillbaka frågan till olika myndigheter trots att de haft verktygen att justera restriktionerna för att skapa ett mer konsekvent regelverk.

För det tredje högskoleprovet. Först lät regeringen myndigheten UHR besluta att högskoleprovet inte skulle hållas på hela hösten. Beslutet var obegripligt: Kan universitet och högskolor vara öppna, kan rimligen också lokaler för ett prov vara öppna.

Efter massiv kritik – och efter att flera kommuner erbjudit lokaler – tog våra två partiet initiativ i riksdagen för att pressa regeringen att genomföra högskoleprovet på ett säkert vis. Men i stället för att agera fattade regeringen beslut om att ändra i högskoleförordningen – och bollade därmed tillbaka frågan till myndigheten. UHR svarade att det sannolikt ändå inte blir något högskoleprov.

Man häpnar: vem är det egentligen som bestämmer? Regeringen eller regeringens myndigheter?

Det är uppenbart att regeringen hellre leds än leder. I dessa konkreta fall är de praktiska konsekvenserna dåliga. Men mer principiellt är det dåligt för svensk demokrati att man inte vet vem som fattar beslut och därefter bär ansvaret.

Den okunniga ursäkten från ministrar och deras staber är att Sveriges regler om ”ministerstyre” lägger hinder i vägen. Men detta handlar inte om Sveriges förvaltningsmodell. De reglerna hindrar ministrarna från att lägga sig i myndighetsutövning mot enskilda personer – inte regeringen från att transparent styra myndigheten i den riktning som regeringen vill.

Förr varnade många för att svenska myndigheter och deras chefer var alltför måna om att springa de S-märkta regeringarnas ärenden. Nu verkar problemet vara att ingen vet vad regeringen vill, inte ens myndigheterna. Och när regeringen fattar sina halvhjärtade beslut så är det ändå bara som förlängning åt landets myndigheter.

I längden går det inte att lägga ut uppgiften att leda landet på entreprenad till olika myndigheter. En borgerlig regering, där M och KD utgör kärnan, kommer att ta det ansvar som bara en regering kan ta.


Ulf Kristersson, partiledare (M)
Ebba Busch, partiledare (KD)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE