Svensk asylpolitik ett totalt misslyckande
Norska ministern: Jag åker till Rinkeby för att lära av de misstag ni begått
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-08-30 | Publicerad 2017-08-29
DEBATT. Länge har jag och andra politiker i Norge varit bekymrade för utvecklingen i vårt kära grannland Sverige. Rapport efter rapport har blivit nedtystad, men de visar alla en skrämmande utveckling. Denna utveckling vill vi inte ha i Norge.
”Det svenska tillståndet” är i mina ögon laglösa områden som har kommit ut av okontrollerad innvandring och dålig integration. Det är områden där polisen inte har kontroll och tryggheten är starkt reducerad på grund av kriminella gäng, mord på öppen gata, bilbränder och stenkastning. Andra lagar än de svenska regerar i dessa områden.
Då Sveriges statsminister Stefan Löfven var på besök hos det norska Arbeiderpartiets landsmöte blev han tillfrågad om ”det svenska tillståndet”. Han stirrade frågande tillbaks om vad det var.
Senare skrev Aftonbladets Jonna Sima i en ledarartikel att hon menade att jag använder mig av apokalyptiska begrepp, och borde resa till Sverige för att se det själv. Det ska jag nu göra. I dag besöker jag Stockholm och Rinkeby.
Norge och Sverige har fört två helt olika politiska linjer, och den offentliga debatten har varit helt olika. I Norge har Fremskrittspartiet från 1980-talet tagit upp de svåra sakerna och tvingat andra politiska partier att strama åt politiken. Det har gjort att Norge har haft en långt lägre asylinvandring än Sverige.
Norge har haft en strängare politik. Men 2015 svek Arbeiderpartiet och Senterpartiet och släppte in 10 000 flyktingar till Norge. Signalerna om liberalisering nådde ut, och det kom över 31 000 asylsökande till Norge. Men vanligt folk vaknade och krävde åtstramningar.
Vi stramade åt, och har nu fått den strängaste asyl- och invandringspolitiken någonsin. Norge är ett av de bästa länderna i Europa på att skicka ut kriminella och andra personer utan lagligt uppehållstillstånd, antingen frivilligt eller med tvång. Om personer uppehåller sig olagligt i Norge, kommer det bidra till att undergräva asylsystemet. Bara 2016 tvångsreturnerade den norska polisen över 8 000 personer som befunnit sig i Norge olagligt.
Den norska offentliga debatten har också varit präglad av öppenhet där vi vågar stå i en skitstorm. Vi skyfflar inte problemen under mattan, utan har vågat diskutera utmaningarna kopplade till invandring.
Det finns nog personer också i Norge som gör vad de kan för att gömma problemen, men trots det finns det mer statistik och information om problemen i Norge än i Sverige.
Nyligen avslöjades att svensk polis har använt en egen kod för att gömma undan kriminalitet på asylboenden. Det er sådant som undergräver vanligt folks tillit till systemet.
Sverige har varit liberalt i politiken och naivt i retoriken.
2015 bjöd Sverige in alla med öppna armar. ”Vi måste öppna våra hjärtan”, sades det. Självklart ska både Norge och Sverige ställa upp för flyktingar som behöver hjälp. Det gör vi bäst genom att bidra så mycket som möjligt i närområdena till krig och konflikter, som i Libanon och Turkiet där pengarna räcker till att hjälpa många fler. Samtidigt är det många av dem som kommer som inte har krav på skydd, och tar vi in för många på en gång, får vi stora integrationsproblem.
Det är kanske Sverige ett av de främsta exemplen på.
Norge och Sverige är två fantastiska länder. Vi har frihet att tycka vad vi vill, tro på vad vi vill, det är jämlikhet mellan kvinnor och män, och vi har ett högt välstånd. Den välfärdsmodellen har inte kommit av sig själv – generationer av hårt arbetande folk har byggt upp samhällen vi kan vara stolta över. Värderingar som vi nu ser är under press.
När laglösa områden har vuxit fram får det stora konsekvenser, och det är väldigt svårt att göra något åt.
Därför måste man bromsa i tid innan utvecklingen har gått så långt att den är närmast oåterkallelig. Jag tänker lära av de misstag som Sverige har begått för att undgå att vi får liknande problem i Norge.
I området jag ska besöka i dag, Rinkeby, som tillhör polisdistriktet Järva, finns enligt Aftonbladet 500 yrkeskriminella, med många gånger så stor följarskara. Det har varit 50–60 skjutningar det sista året, och 18–20 mord de senaste två åren.
Folk är rädda för att prata med polisen, för att det kan få brutala konsekvenser från kriminella gäng.
Vem går detta ut över i första hand? Jo, det är invandrare och andra som bor i dessa områden. De flesta som bor i dessa utsatta områden är inte kriminella. Det är vanligt folk som vill ha ett fritt liv och leva i trygghet. Det är deras barn som lever i otrygghet, det är de som blir överfallna, rånade och utsatta för grov kriminalitet.
Våra länder är, tror jag, eniga om att de viktigaste värderingarna är yttrandefrihet, jämlikhet och religionsfrihet. Därför är det skrämmande att vi i dag ser att folk undviker att prata om helt vanliga ämnen, som kräver politisk debatt.
Man ser att kvinnor och män blir olika behandlade utifrån kön, som att flickor måste gå på bussen längst bak medan pojkarna kan gå på där fram, eller att kvinnor blir tvingade till att täcka sig med niqab och burka. Alltför länge har många västliga politiker, både i Norge och Sverige, varit alltför flata mot denna hållning. Feministerna skulle varit de första att kritisera detta om svenska flickor blev utsatta, men när det drabbar flickor med minoritetsbakgrund är det tydligen inte så farligt.
Bara för att problemen gäller invandring, har det närmast uppstått en beröringsskräck. Man vågar inte ta tag i det. Men det måste vi om vi ska klara att göra något åt det.
Jag ser nyhetsinslagen där norska medier har angripits eller fått sten mot sig för att de hade med sig en kamera i Rinkeby. Jag ser att bilar står i brand och polisen blir angrips helt oprovocerat. Det gör mig orolig.
Nu är jag själv i Sverige för att lära mig hur Norge inte ska hamna i samma situation. Jag vill inte att det som nu är ett bekymmer för Norges framtid ska bli en realitet.
Det norska samhället ska vara tryggt och fritt, oavhängigt vilken bakgrund du har. Ska vi lyckas med det, måste vi kämpa för våra värderingar och inte låta laglösa områden växa fram. Jag vill inte ha ”det svenska tillståndet” i Norge.
Sylvi Listhaug, invandrings- och integrationsminister, Fremskrittspartiet i Norge
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.