Våldet förvärras med gemensam vårdnad

34 socialarbetare: Orsakerna till mäns våld mot kvinnor som vi ser om och om igen

Domstolar dömer som regel till gemensam vårdnad för att pappan också ska vara aktiv i barnets liv. Här ser vi ett systemfel där våldsutsatta kvinnor tvingas “samarbeta” med sina förövare, skriver 34 socialarbetare.

DEBATT. Vi som skriver denna text är de som möter våldsutsatta kvinnor och barn. Vi är socialarbetare på socialkontor. Vi är socialarbetare på ideella verksamheter.

Vi gläds åt det ökade engagemanget för frågan om mäns våld mot kvinnor. Den senaste tidens mord på våldsutsatta kvinnor har fått både politiker, privatpersoner och organisationer att uppröras, diskutera och komma med förslag för att lösa de problem vi arbetar med till vardags. 

Många av förslagen berör skarpare lagstiftning och välkomnas naturligtvis, men Sverige har i stora delar en god lagstiftning för att skydda våldsutsatta kvinnor och barn.

Det vi däremot ser i vårt dagliga arbete är ett stort och livsfarligt glapp mellan lagstiftningen och de faktiska möjligheter socialarbetare har att följa den. Effektiviseringskrav, organisatoriska stuprör och behovet att ha budget i balans går före skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn.

Så länge vårt yttersta skyddsnät, socialtjänsten, prioriterar att spara kronor och ören framför att rädda liv kommer ingen lagstiftning i världen förhindra att kvinnor mördas av män som de har eller har haft en relation med. 

Vi ser flera problem som om och om igen leder till att kvinnor och barn inte skyddas från våld. 

1. Gemensam vårdnad gör att våldet fortsätter

I Grevio-rapporten från 2018 om Sveriges arbete med Istanbulkonventionen fick Sverige starka rekommendationer från Europarådet att bland annat förbättra frågor som rör vårdnad och umgänge när pappas våld mot mamma förekommer.

Domstolar dömer som regel till gemensam vårdnad för att pappan också ska vara aktiv i barnets liv. Vilket är rimligt och bra i vissa fall, men inte när det handlar om pappa som utövat våld mot mamma.

Här ser vi ett systemfel där våldsutsatta kvinnor tvingas “samarbeta” med sina förövare, till och med under den sårbara tid då kvinnan och barnen är skyddsplacerade.

Enligt forskning är det just under separationen det föreligger högst risk för att utsättas för dödligt våld. Gemensam vårdnad och umgänge blir kanaler som våldsutövaren använder för att fortsätta utöva våld mot kvinnan, ibland med dödlig utgång.

Inte ens i de fall där pappan dödat mamman blir han automatiskt av med vårdnaden. Gång på gång ser vi hur våldet i socialtjänstens, familjerättens och domstolars utredningar omtolkas till “konflikter mellan vuxna” och med det underskattar faran kvinnan utsätts för.

Barn blir tvingade att träffa pappor de är rädda för och mammor tvingas samarbeta med sina förövare för att inte stämplas som samarbetsovilliga. När de våldsutsatta kvinnor vi arbetar med frågar vad de ska göra för att skydda sina barn står vi svarslösa.

2. Bostadsbristen drabbar våldsutsatta kvinnor hårt

Som nätverket Gömda kvinnor påpekar har vi i Sverige i dag ett system där den som utövat våld kan stanna i sin bostad och fortsätta leva sitt liv, medan utsatta kvinnor och barn är tvungna att fly.

Vi som arbetar med skydd och stöd till våldsutsatta vet att flykten till skyddat boende ofta är den första av många flyttar. Hotbilden kan tvinga en från arbete och erfarenheterna av våldet kan tvinga en till sjukskrivning.

Våldsutsattheten leder ofta till fattigdom som försvårar att få tillgång till långsiktigt boende. Detta på en icke-fungerande bostadsmarknad. För de allra flesta våldsutsatta kvinnor skulle det vara en omöjlighet att få ett boende om exempelvis marknadshyror införs.

Våldsutsatta kvinnor och barn tvingas ut på en osäker bostadsmarknad och behöver ofta flytta mellan olika tillfälliga andrahandslägenheter, betala hutlösa summor i hyror och tvingas gång på gång byta skola, fritidsverksamhet och vårdcentral.

Vi träffar kvinnor som tvingas säga upp sina bostadskontrakt för att kunna få ekonomisk hjälp av socialtjänsten under sin skyddsplacering, då man menar att skyddsplaceringen i sig är ett boende. Vi träffar barnfamiljer som hänvisas till hotellhem där varken skydd eller stöd finns. På vissa orter finns förturssystem för personer som lever under hot, men det saknas övergripande strategier.

Hittills har vi inte sett några seriösa politiska förslag för att komma tillrätta med det här problemet som låser in kvinnor och barn i hem där det förekommer våld.  

3. Kostnadsbesparingar kostar liv

Vi socialarbetare på socialtjänster runt om i landet sliter i motvind och ofta med ett organisatoriskt motstånd där vi får höra att våra skyddsplaceringar är de mest kostnadsdrivande i organisationen.

Där våra bedömningar om insatser blir skärskådade och ofta begränsade för att undvika “onödiga” kostnader. Där vi bara får fatta beslut om skyddsplaceringar för två veckor i taget, för att vistelsen inte ska bli en enda dag längre än nödvändigt. Där skyddsplaceringar i många fall blir begränsat till de kvinnor vars förövare bedöms vara uppsökande.

Men det är inte bara uppsökande förövare som är farliga. Om samhället ska kunna förhindra dödligt våld måste vi bli bättre på att skydda och stötta våldsutsatta kvinnor och barn i ett tidigt skede, innan våldet eskalerar. 

Vi socialarbetare på kvinnojourer och stödverksamheter sliter i motvind för att kvinnor och barn ska få det skydd och stöd de har rätt till. Men allt färre kvinnor och barn blir beviljade skyddsplaceringar av socialtjänsten till våra skyddade boenden. Samtidigt ser vi en ökning av stödsökande i dem öppna samtalsmottagningar vi driver.

Allt fler söker stöd och skydd – och allt färre får tillgång till det. 

Varje dag slår vi knut på oss själva när vi försöker rädda liv. Varje dag lämnar vi arbetsplatsen med en klump i magen och hoppas att de våldsutsatta vi möter ska orka kämpa lite till. Vi blir sjukskrivna och byter jobb när vi inte orkar längre och värdefull kompetens går förlorad.

Vi har fått nog nu. Vi vet att vi kan rädda liv. Hjälp oss att göra det. 

  • Vi kräver att staten öronmärker långsiktig finansiering för skydd och stöd för våldsutsatta.
  • Vi kräver att socialtjänstens arbete med skydd för våldsutsatta sker utan budgettak.
  • Vi kräver ändringar i föräldrabalken gällande vårdnad och umgänge för att skydda kvinnor och barn mot våldsutövande pappor.
  • Vi kräver att socialarbetare får en rimlig arbetsbelastning för att kunna göra ett bra arbete.
  • Vi kräver en höjd kunskapsnivå om våldsutsatthet på alla myndigheter.

Till dig som är våldsutsatt; vi ger inte upp, vi kommer fortsätta kämpa med dig!


Mahi Akter, socialarbetare
Malin Tilling, socialarbetare
Nicole Baig, socialarbetare
Vukko Erman, socialarbetare
Noomi Skoog, socialarbetare
Pernilla Knutas, socialarbetare
Shafia Anjumaan, socialarbetare
Rebecca Åkerlund, socialarbetare
Stina Birgegård, socialarbetare
Eveliina Sinisalo, socialarbetare
Amanda Fredriksson, socialarbetare
Edina Nexelius, socialarbetare
Agneta Khan, socialarbetare
Martina Karlsson, socialarbetare
Linda Österblom, socialarbetare
Emma Edling, socialarbetare
Karin Hällagård, socialarbetare
Karolina Högblom, socialarbetare
Micaela Svedenberg Lönnquist, socialarbetare
Lovisa Broström, socialarbetare 
Maria Breyer, socialarbetare
Katrin Habbe, socialarbetare
Selma Koso, socialarbetare
Emma Engborg, socialarbetare 
Andrea Kripalani, socialarbetare
Ilse Widén, socialarbetare
Annika Forsberg, socialarbetare
Christina Oulis, socialarbetare 
Linda Östman, socialarbetare
Caroline Radetzky, socialarbetare 
Ulrika Mikaelsson, socialarbetare
Ellen Andersson, socialarbetare
Lo Lindström, socialarbetare
Sanije Berisha, socialarbetare

Fotnot: Ytterligare tio av våra kollegor står bakom artikeln men vågar inte gå ut med namn på grund av oro för arbetsgivares reaktioner.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.