Svensk media svek folket i coronakrisen

Brittisk journalist: Men krisen hjälpte mig också uppskatta era ”halvfria” medier

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-08-05

Jag tycker inte att svenska medier har givit allmänheten hela bilden av krisen, och de har misslyckats i sin roll att ställa regeringen och myndigheterna till ansvar, skriver den svenskbaserade brittiske journalisten Richard Orange.

DEBATT. Vi brittiska journalister älskar starka känslor och ett bra bråk. "Row! Fury! Outrage!" är klichéorden i rubrikerna.

När dödstalen i Sverige började stiga kraftigt i april, blev mina redaktörer i London otåliga. Var är reaktionen i medierna? Från oppositionspolitikerna? från allmänheten? De ville har arga röster från ledarsidorna, pudlande ministrar, avgående tjänstemän, och en totalt ny strategi.

Men i flera veckor hände nästan ingenting.

Sveriges dystra siffror rapporterades nästan dagligen på tidningarnas framsidor i Norge och Danmark. Men svenska tidningar hade oftast en annan vinkel. Mina redaktörer kunde inte förstå hur medierna kunde reagera så milt med så höga dödstal.

När de så kallade ”22 forskarna” i början av april attackerade Sveriges strategi, behövde Anders Tegnell bara kasta lite tvivel över deras siffror för att de skulle tystas av ett mediedrev.

Det var ett skolexempel på svensk medias flockmentalitet.

Det är självklart inte så att kritiska röster har tystats helt i Sverige, men det tog minst två veckor efter att Sveriges dystra covidstatistik blev uppenbar innan det reflekterades fullt i ut medierna. Till och med då var de flesta ovilliga att ifrågasätta själva strategin.

I stället rapporterades det från länder där det var ännu värre.

När Tegnell hävdade att ansvaret låg på äldreboendena, kände jag mig frustrerad över att Folkhälsomyndigheten fick så lite kritik för att de hade skapat en strategi utan att kontrollera att äldreboenden kunde genomföra den.

Som både svensk medborgare och boende här, är jag glad att samhället har hållits mer öppet, att mina barn kunde gå i skolan, och att livet kunde vara lite mer som vanligt än i Storbritannien.

Men jag är också besviken över att medierna inte har medgett att detta innebär en större spridning av viruset i samhället och som resultat ett mycket svårare jobb för äldreboenden att hålla sjukdomen borta.

Jag har funderat mycket över varför de svenska medierna var så okritiska så länge. Min slutsats är att journalister och redaktörer i Sverige inte har samma yrkesetik som journalister i Storbritannien.

Journalister i Storbritannien känner inget ansvar alls för att hjälpa myndigheterna, eller att hålla allmänheten lugn i en kris. Tvärtom.

Vi vill i princip hitta nyheter eller vinklar som upprör allmänheten så mycket som möjligt, och oftast de som är mest jobbiga för myndigheterna. Vi känner ingen ansvar för hur samhället i stort ska hantera en kris. Det är regeringens jobb, inte vårt.

I Sverige, har journalister en starkare "public information"-roll, och känner ett större ansvar att hjälpa samhället att fungera.

Fram till nu har jag varit mycket kritisk till svenska mediers i mina ögon lite oklara och halvfria roll.

Men när man ser tillbaka på kaoset i Storbritannien i maj, hur medierna väckte stor rädsla och oro bland allmänheten mot att öppna upp skolor igen och skapade misstro mot regeringen, verkar den svenska vägen mycket mer attraktiv.

Jag tycker inte att svenska medier har givit allmänheten hela bilden av krisen, och de har misslyckats i sin roll att ställa regeringen och myndigheterna till ansvar.

Men om man jämför hur de som bor i Storbritannien nu mår – de är arga, rädda och besvikna, medan folk i Sverige trots allt är ganska lugna – är jag inte längre helt säker på vilken etik som är den bättre.


Richard Orange, Malmö-baserad brittisk journalist, rapporterar om Sverige i Daily Telegraph


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.