Låt påsken ge kampen mot pandemin ny kraft
Ärkebiskopen: Vårt motstånd behöver energipåfyllning – och hopp
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-04-07 | Publicerad 2021-04-01
DEBATT. Vårdagjämningen ligger bakom oss. Ljuset växer. Livet återvänder. Nej, inte riktigt än, säger regering och folkhälsomyndighet. Livet återvänder kanske aldrig precis som det var innan pandemin.
För andra året i rad firar vi påsk utan att kunna samlas på vanligt sätt. Kampen mellan dödens makter och livets kraft pågår. Begränsningarna drabbar inkonsekvent. Vaccineringen fördröjs. Leveranserna hackar. Handelskrig hotar. Protektionism hos vissa hindrar alla från att få vad de behöver.
Livets återkomst på våren är likväl en erfarenhet som sitter djupt hos oss nordbor. Eller vad sägs om denna psalmvers med rötter i 1100-talet?
Hör hur fågelropen höjs!
Hav och strand sig gläder.
Se hur mark och träd tar på
sina sommarkläder.
Genom tjäle, köld och död
tränger solens eld och glöd.
Det är påsk på jorden.
Ja, snart är det påsk. Denna vecka, som i folkmun ofta kallas påskveckan, heter traditionellt Stilla veckan. Stilla är den strängt taget inte, utan sprängfylld av dramatik.
Det börjar med att en hjälte hyllas i bästa idolstil. Människorna skriker och jublar utan restriktioner och munskydd. De ser sina drömmars uppfyllelse livslevande framför sig.
Men säg det jubel som varar! Verkligheten förändras tvärt. Svek. Rättsprocess. Dödsdom. Avrättning. En obehaglig historia av det slag som vi gärna vill lämna bakom oss. Men vi mår bättre av att även minnas det svåra och kämpiga! Särskilt den här berättelsen som över hela världen genomlevs vartenda år på nytt. Och det sedan snart 2000 år.
Veckan börjar med palmsöndag, eftersom människorna viftade med palmkvistar till Hosiannaropen. På torsdagskvällen samlar huvudpersonen Jesus sina närmaste omkring sig till det som blev deras sista gemensamma måltid. Sedan kom den stora ensamheten.
Just denna måltid blev början till ett ätande och drickande som pågår än, jorden runt. Jesus tog bröd och vin och sa: I detta finns jag, det är jag. Ät och drick och minns mig. Det är så ni har gemenskap med mig och varandra. Så kom mässan, nattvarden, till.
Efter måltiden: mörkret. Övergiven av sömniga vänner kämpar Jesus ensam med Gud och dödsångesten. Till sist finner han kraft i tilliten och kan möta sina fiender. En vän förråder honom med en kyss. Kris främjar korruption. Denna judaskyss gav förrädaren en summa pengar, men hans liv slutade med självmord.
Jesus fängslas och torteras. Även den modigaste vännen sviker och gråter floder av ångerfulla tårar. Jesus döms. Han dignar under korsbjälken som han själv måste bära upp till avrättningsplatsen.
På långfredagen korsfästs han tillsammans med två brottslingar. Efter avslutad dödskamp läggs han snabbt i en grav – en grotta som försluts med en stor sten.
På påskafton är det lugnt. De kvarvarande jesusvännerna har anledning att vara rädda för våld och hat som smittar likt virus. De sitter isolerade i karantän.
I gryningen den tredje dagen går några kvinnor till graven för att göra fint. Begravningen hade ju skett utan att alla kunde vara med. När det inte kan bli som vanligt är det viktigt att göra något ändå, så att sorgen kan ha sin gång.
Men de fick inte sörja i fred. Stenen är borta. Inne i graven säger en ängel till dem: ”Var inte förskräckta. Jesus har uppstått, han är inte här.”
Det finns fyra olika berättelser om detta. I år är fokus på Markusevangeliets version. Just den har ett snopet slut. Trots uppmaningen att inte vara förskräckta och berätta om att Jesus lever springer påskens första vittnen från platsen, darrande och utom sig. ”Och de sa ingenting till någon, för de var rädda.”
Detta ofärdiga slut passar bra i år. Pandemins lidanden är inte över än. Trots att vacciner står för hoppet om ett friare och tryggare liv håller rädsla, oro och uppoffringar ännu greppet om oss. Kampen mellan liv och död ser ut att rasa vidare.
De goda krafterna i kampen mot pandemin behöver allt stöd för att vinna. Vår motståndskraft behöver energipåfyllning, vårt hopp ny kraft.
Påskmorgonens händelse avgjorde till livets fördel. Solen som poeten talar om är en bild för Jesus: ”Genom tjäle, köld och död tränger solens eld och glöd. Det är påsk på jorden.”
På engelska heter denna vecka förresten ”Holy Week”, den heliga veckan. Det finns skäl till det.
Antje Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.