4500 dagar av tyst diplomati har bara gett ofrihet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-06-21 | Publicerad 2014-01-17

Kurdo Baksi: Skamligt att Dawit Isaak ännu inte inte återförenats med sin familj i Sverige

På lördag  har den svenske journalisten och trebarnspappan Dawit Isaak från Lerum suttit 4 500 dagar i fängelse i Eritrea. I över tolv år har många vittnen berättat om att Dawit lever under mycket svåra förhållande i det hemliga  Eiraeiro-fängelset som ligger 15 kilometer norr om Eritreas huvudstad Asmara. I Eiraeiro-fängelset sitter politiska fångar som kritiserat regimen. Många av fångarna har dött efter en tid i Eiraeiro, men jag hoppas att Dawit fortfarande är vid liv.

I över 12 år nekas Dawit åtalspunkt, advokat, rättegång. Den eritreanska regimen, i form av den excentriske presidenten Esaias Afewerki, håller Dawits öde i sina händer. Regimen menar att Dawit inte ens förtjänar ett utmätt straff.  Detta makabra tänkande har till och med berövat Dawit en dom. Så fungerar rättvisan i en förtryckarstat som inte tillåtit demokratiska och fria val i två decennier

Trots att diktaturen Eritrea inte definierar Dawits brott är alla experter eniga om varför Dawit placerats bakom galler: Han har skrivit artiklar i den modiga tidskriften Setit som efterlyste frihet och demokrati för Eritreas drygt fyra miljoner invånare.

Dawit har inte bara otur i Eritrea, utan även i Sverige. Trots att den svenske medborgaren Dawit suttit i fängelse i 4500 dagar får han inte det stöd han behöver av  Sverige. Vare sig kungen, statsministern eller de olika utrikesministrarna har bemödat sig att besöka Eritreas huvudstad Asmara för att träffa president Afewerki. Utrikesdepartementet och Carl Bildt har gång på gång hänvisat till tyst diplomati. Efter en snabb titt är det inte svårt att konstatera att UD:s tysta diplomati har gett mer ofrihet till Dawit än frihet. Det börjar bli skamligt att tala om tyst diplomati när det efter 4 500 dagar inte gett resultat och Dawits hälsosituation försämras varje dag i fängelset.

Är det inte på tiden för Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att inleda en högljudd diplomati genom att till exempel besöka Asmara? Är det inte pinsamt att Madonna och Bruce Springsteen skriker högre för Dawits frihet än vår regering?

Visst är det glädjande att FN:s särskilde rapportör om Eritrea och Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkrättigheter (ACHPR) har visat intresse för Dawits öde, men det är den svenska regeringen som ska göra något konkret för att hämta hem den svenska medborgaren Dawit Isaak.

En gång i tiden var vi många som var stolta över den svenska diplomatins framgångar. Numera ser det annorlunda ut. Det är en oroande utveckling. Varför misslyckas den berömda svenska diplomatin när USA-politiker ständigt hämtar hem medborgare som dömts till fängelse på felaktiga eller godtyckliga grunder i till exempel Nordkorea?

Och varför engagerar jag mig i Dawit Isaaks fall? Personen som ligger bakom mitt engagemang är Dawit Isaak. I en av sina böcker på tigrinska hade Dawit följande råd till sina medmänniskor:

"Har du möjlighet att skriva så gör det."

Därför är det min skyldighet att fortsätta i hans anda, genom att belysa hans tragiska öde.

Kurdo Baksi