Därför ska vi lita på en knarkare
Debattören: Vi säger inte till cancersjuka att ”skärpa sig”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2020-09-07 | Publicerad 2020-09-01
DEBATT. I dagarna har vi kunnat läsa om Petter Northug som berättat om sitt narkotikaberoende. Det är väldigt starkt av honom att erkänna detta inför hela presskåren.
Men med erkännandet kommer även kommentarerna. Exempelvis Tomas Pettersson som skriver i Expressen under rubriken ”Varför ska vi tro på en korkad knarkare?” Och i texten ”Varför ska vi tro på dig nu, Petter? Ja, varför?”
Och någonstans känns detta bekant. De som inte litar på personer med beroende och de som inte litar på människan bakom. Är det någon idé att satsa på en behandling när det ändå misslyckats tidigare? Borde inte personen i stället skärpa sig och ta tag i sitt liv? Detta tycks gälla vare sig det handlar om narkotika-, alkohol- eller spelberoende.
Men med en human, restriktiv narkotikapolitik ser vi människan bakom. Fungerar inte behandlingen första gången så testar vi igen och igen. På den retoriska frågan ovan, ”Ja, varför?”, är svaret därför att vi tror på människan. Att inte göra det vore inhumant.
Vi kan jämföra med annan vård. Ingen skulle efter en första misslyckad behandlingsinsats mot cancer säga åt den drabbade att skärpa till sig. Tvärtom lär vi oss av situationen och testar ytterligare insatser.
Vad vi däremot kan göra är att underlätta för att det stöd och den behandling som ges ska lyckas:
- Vi vet att fler söker vård och behandling i dag än för tio år sedan. Det är bra! Till exempel har de som får vård för kokainberoende fördubblats under perioden. Men ändå lyckas vi inte alltid. Det är till och med så att de flesta som dör av en överdos har haft kontakt med offentliga instanser under de sista åren av sina liv. Här behöver vi se över organiseringen och snabbheten i insatserna. Men också få till en vårdkedja som hänger ihop från tidig upptäckt, via vård och behandling, till boende, arbete och fritid.
- I dag får man böter vid ringa narkotikabrott. I morgon borde man vid konstaterat beroende få ett val om behandling i stället, där pricken i registret stryks när behandlingen är fullgjord. En liten knuff i rätt riktning som kan visa sig värdefull.
- Vi behöver också på allvar börja jobba med bemötandefrågorna. Det gäller professionella i offentlig sektor likväl som privata arbetsgivare. Och det gäller såväl dig som mig. Hur skulle vi själva vilja bli bemötta om vi hamnade i ett beroende av något slag och berättade det för våra närstående, våra arbetskollegor eller till och med i media? Knappast genom att bli kallad korkad.
- Det här står inte i motsats till att vi samtidigt bedriver ett omfattande förebyggande arbete som syftar till att minska användningen av narkotika. Ett förebyggande arbete som har ett bredare fokus än enbart narkotika och som minskar riskfaktorerna och stärker skyddsfaktorerna. Som gör det svårt att börja använda narkotika, men lätt att sluta.
I fortsättningen ska vi applådera den som berättar om sitt beroende, ge en klapp på axeln och bästa möjliga beroendevård. Och lyckas vi inte den första gången så försöker vi igen.
Vi gör det samtidigt som vi utvecklar insatserna kring vård och behandling, hittar nya sätt att motivera människor och fortsätter att arbeta med bemötandefrågorna. Så utvecklar vi en human, restriktiv narkotikapolitik.
Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt center