Sverige behöver en ny sorts nationalism

Debattören: Vi har tappat bort vår egen identitet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-06-06

Är det för mycket begärt att våra politiker gemensamt tar sitt ansvar och börjar fila lite på Sveriges identitet? Skjutningar, trimmade epa-traktorer och nätshopping duger inte, skriver läraren Göran Rumenius.

DEBATT. Vad är det typiskt svenska? Det är en fråga som jag som samhällskunskapslärare har ställt till mina nya elever de senaste 25 åren.

I slutet av -90- talet brukade eleverna ta upp saker som midsommar, sossarna, villa-vovve-Volvo, köttbullar, välfärd, kungen, dansband, demokrati, lumpen, rikt land, trygghet, allemansrätten, lagom, ishockey och Pripps blå.

Jag är född 1971 och kunde absolut relatera.

När jag ställer samma fråga i dag blir inte svaren desamma. Visst, jul och midsommar lyfts fram. Liksom (trimmade) epa-traktorer, Ikea, ridhästar, skjutningar, husvagnssemester, Thailandsresor, stress, nätshopping, Jimmie Åkesson, influencers, kravaller och Spotify. 

Resultatet är slående. Det som lyftes fram för 25 år sedan var ofta ganska positiva symboler för en kollektiv nationell identitet. Det som lyfts fram i dag handlar mycket om våld, prylar och prestige. Referenserna till en kollektiv identitet är färre, på väg bort likt Tamagotchin. 

Är mitt årliga span relevant? Tja, vetenskapligheten är naturligtvis under fotknölarna men i det lilla bor det stora.

I boken ”Är svensken människa?” skriven av Lars Trägårdh och Henrik Berggren som kom ut för några år sedan, hävdas det att den svenska vänstern har blivit postnationell och den svenska högern nyliberal.

Bra sagt! Den svenska nationalismen är död och synen på Sverige som ett land med en egen identitet är nästan borta.

Äldre maktsossar som Jan Eliasson och Pierre Schori våndas nu offentligt när Sverige rusar in i Nato. Neutraliteten överges lättvindigt när vår nationella identitet handlar mer om Spotify än om tredje världens samvete.

Vänsterns fokus verkar vara kvar i Bai Bang när det skulle behövas i Skäggetorp. Högern å andra sidan grottar ner sig i individens frihet utan plikt. 

Det nyliberala slagordet är ”Köp dig glädje” och trumpetas ut av Dubairesande influencers. SD, som säger sig vara nationalistiska, hatar mest på andra nationaliteter och pratar om “julafton och fornminnen” samtidigt som de sålt sig till riskkapitalisterna och Dagens Industri. 

Var finns den moderna svenska identiteten? Jag vägrar tro att konsumism och internationalistisk folkhemsnostalgi är en väg framåt.

Den feministiska utrikespolitiken är död och ersatt med pansarskott. Vårt nationella självförtroende är lika lågt som de nyantagna polisernas begåvningstestresultat. När vi nu springer in i Nato och shoppar trygghet på kredit blir det på något vis spiken i kistan. 

Vi måste hitta en ny nationell identitet. Skjutningar, trimmade epa-traktorer och nätshopping duger inte. 

Är det för mycket att begära av våra politiker att de gemensamt tar sitt ansvar och börjar fila lite på Sveriges identitet? Dagens bröd (rotavdrag) och skådespel (skjutningar) gör ingen lycklig.

I stället för att lita på den magiska kraften i individernas egoism (högern) eller lösa problem i andra länder (vänstern) skulle nyttomaximering kunna vara en väg framåt. Ren och skär utilitarism helt enkelt.

Lite förenklat kan teorin sammanfattas med största möjliga lycka åt största möjliga antal. Utilitarismen tar inte hänsyn till religion och särintressen och är en princip som alla borde kunna ställa upp på.

En första åtgärd skulle kunna vara att höja polisernas löner och förbättra deras arbetsvillkor så vi slipper ointelligenta poliser. Det skulle vara väldigt nyttigt, de skulle lösa en massa brott och stärka den svenska identiteten. För ingen vill väl ha korkade poliser som nationell symbol?

Idén om maximal nytta i stället för konsumism är oändligt radikal, det förstår jag, men visst vore det gött att kunna komma ur det här limbot bestående av kravaller och uppköpta, medietränade politiska pratkvarnar?


Göran Rumenius, gymnasielärare, Kimstad


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.