Åsiktskorridoren är ett tramsbegrepp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-12-28 | Publicerad 2015-12-23

Johannes Klenell: Vi lever i ett land där man får säga vad man vill

DEBATT. Det är inte konstigt att attacken mot Charlie Hebdo resulterat i att satiren blivit ett återkommande ämne i svensk debatt. Det har lett till en uppvärdering av konstformen men också till en märklig debatt kring vad god satir är. Min ovilja att efter dådet mot Charlie Hebdo publicera Mohammedkarikatyrer i min egen tidskrift Galago drog i gång en storm av liberala och främlingsfientliga röster.

Mellan hot och personpåhopp upprepades samma mantra; ”Ni skulle aldrig våga göra något provocerande”. Ironiskt nog var samtliga superupprörda.

Jag har efter det följt vad de här människorna tycker är bra och god provokation och sett ett mönster i vad som ska vara värt att försvara. Det är ”Tintin i Kongo”, det är våldtäktsskämt, det är övergreppshumor, det är Pippis rätt att prata om sin farsas jobb, det är rätten att använda N-ordet, det är Muhammedkarikatyrer, det är Dan Park.

På ett yttrandefrihetsplan ser jag ett absolut värde i att de yttringarna får finnas. Jag ser också värdet i att inte tiga stilla, utan bemöta dem.

Det är så svårt att diskutera de här frågorna på en rimlig nivå, å ena sidan har vi Lars Vilks som mer eller mindre lever ett liv i fångenskap av en så hisnande fånig anledning som ett par teckningar, å andra sidan får den här sortens skämt i övrigt sällan, om någonsin, några som helst konsekvenser. Tvärtom. Dan Park är till exempel i dag till skillnad från många hårt arbetande konstnärer ett känt namn i stugorna.

Medielogiken är slående enkel. Den provocerade vinner mark i sitt läger, provokatören i sitt och ju mer båda spelar sårade desto mer mark vinner de båda. Egentligen finns ingen förlorare. Komikern Mr Cool var i stort sett okänd för en bredare publik innan Facebookprotesterna mot hans medverkan på Emmabodafestivalen på grund av våldtäktsteman i hans texter.

I höstas medverkade jag i ”Studio Ett” för att debattera ”det beklämmande pk-klimatet” för oss som jobbar med humor. Jag påpekade då att man kanske inte måste krypa ihop och skrika censur för att en äldre kvinna en gång klagat över åldersrasism när någon skämtat om gamla på ett standup-gig. Att någon reagerat på en provokation är ju provokatörens själva syfte. Om någon hamnat i ett rum där den känner sig provocerad är det ju ett friskhetstecken. Humorscenen har vuxit sig så stor att någon sökt sig dit utan att veta var den är.

Jag har aldrig trott på åsiktskorridoren. Det är ett tramsbegrepp. Än så länge har, mig veterligen, ingen blivit tystad av den påstådda pk-elit vårt mediesamhälle skuggboxas med.

Den enda som är värd att nämna i sammanhanget är väl Mediesveriges svar på Robert Downey Junior, alltså Marcus Birro, som är den som får ta hela smällen för den eventuella åsiktskorridor som finns där ute. Mycket på grund av att han helt enkelt inte förstått att profitera på medielogiken han gett sig in i.

I övrigt lever vi i ett land där man får säga i princip precis vad man vill. Det här tycker jag är bra. Jag tror folk säger vad fan dom vill, när dom vill.

Det vi kan lära oss av 2015 års satirdebatt är att provokatörer som provocerade ser ut att vara de samma som de alltid varit, båda vill fortfarande bara smekas medhårs.

Johannes Klenell