Forskarnas dom: Valet missar klimatfrågan

Debattredaktören: Tydligt besked i vår serie #viktigasteklimatrösterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Överlag var just tystnaden i valrörelsen kring klimatfrågan det vanligaste ämnet i debattartiklarna i serien #viktigasteklimatrösterna, skriver Virve Ivarsson, vikarierande redaktör på Aftonbladet Debatt.
Överlag var just tystnaden i valrörelsen kring klimatfrågan det vanligaste ämnet i debattartiklarna i serien #viktigasteklimatrösterna, skriver Virve Ivarsson, vikarierande redaktör på Aftonbladet Debatt.

KRÖNIKA. I går publicerades den sista debattartikeln i serien #viktigasteklimatrösterna här på Aftonbladet Debatt.

En serie på 15 texter där forskare skrev om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma och partipolitiskt obundna unga skrev om hur klimatkrisen och klimatpolitiken känns för dem.

Jag hoppas att ni som läst känner att den gett er något. Jag känner i vart fall att jag lärt mig massor.

Och något av det som förvånade mig mest lärde jag mig redan i text två då Max Åhman, docent vid avdelningen för miljö- och energisystem vid Lunds Tekniska Högskola, i sin debattartikel skrev att det är oklart huruvida kärnkraft behövs eller inte – och att ny kärnkraft tidigast kan vara igång 2030 men behöver komma ned rejält i kostnader jämfört med vindkraft.

Detta har jag fortfarande svårt att ta in. Om vi inte ens vet om kärnkraft behövs och fram för allt – om den kan vara igång först om åtta år som tidigast – varför har vi då låtit denna fråga helt dominera klimatdebatten detta valår?

I såväl paneldebatter som valkompasser har kärnkraft varit en av få klimatfrågor och jag har då bara utgått från att det beror på att det är en av de bästa lösningarna på klimatkrisen.

Men när jag samtidigt vet att FN:s klimatpanel säger att de globala utsläppen måste sluta öka inom tre år och forskare beräknar att Sverige skulle behöva minska sina utsläpp med 21 procent per år från och med nu för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen till 1,5 grader blir det tydligt att vi ju gällande klimatet i vart fall också måste prata om annat.

En liknande insikt kom från debattartikeln av Christer Ljungberg, forskare inom hållbarhet och trafikplanering, då han skrev att medan bensinpriset ökat 70 procent sedan år 2000 så har priset för att resa kollektivt ökat 139 procent.

Varför är det då så tyst om kollektivtrafiken i valdebatten?

Men överlag var just tystnaden kring klimatfrågan det vanligaste ämnet i debattartiklarna i serien.

Johan Hultman, professor i kulturgeografi med ansvar för hållbarhetsforskning vid Lunds universitet, får panik över bristen på insikt hos politikerna när det gäller artutrotningen.

Johanna Alkan Olsson, docent i miljövetenskap vid Lunds universitet, känner vanmakt över att inga politiker vågar begränsa privatbilismen trots att hon menar att forskningen visar att vi måste göra det för att kunna minska koldioxidutsläppen och skydda oss från ökat extremväder.

Och Veronika Österberg, 22 år och engagerad i Extinction Rebellion, liknar att vara klimataktivist i samtiden med att kallas duktig när man säger att ens hus brinner – av personer som samtidigt häller på mer bensin.

Jag har själv svårt att inte känna vanmakt när jag får höra av andra journalister i chefställning att det är svårt att skriva mer om klimatet för att inte så många bryr sig om ämnet.

Jag bara kan inte tro att det är där skon klämmer när klimatfrågan rör mänsklighetens överlevnad och jag aldrig fått in så många svar till en chatt som till den chatt vi under seriens gång hade om klimatet.

Men likt Lukas Frisell, 23 år och student och fastighetsskötare, hittar jag mitt hopp hos klimatforskaren Johan Rockström.

I sin senaste bok ”Jorden – vår planets historia och framtid” som han skrivit tillsammans med Owen Gaffney (och som jag för övrigt kan rekommendera till alla) skriver han nämligen att det räcker med att övertyga 21–25 procent av en befolkning för att åstadkomma en samhällsförändring.

Rockström och Gaffney uppskattar också att den klimatengagerade andelen i dag bara ligger på cirka 15 procent av befolkningen. Alltså behöver antalet klimatengagerade bara öka med 6 procentenheter för att gruppen ska bli stor nog att förändra samhället. Och det är ju ändå något slags hopp.

För de globala utsläppen må öka och klimatläget vara katastrofalt. Men om det är så att inte mer sker för att politiker och media inte tror att allmänheten bryr sig om det – så är ju det faktiskt något som vi kan påverka.


Virve Ivarsson, vikarierande redaktör, Aftonbladet Debatt


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE