När äldrevård inte får kosta blir det så här

Debattören: Coronakrisen visar tydligt vad som inte fungerar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-04-16

Att Covid-19 har spridits inom äldreomsorgen är en tragedi. Det krävs dock inga dyra utredningar eller översyn av rutiner och liknande åtgärder för att förstå hur detta kunde ske, skriver Helena M Heinås.

DEBATT. För någon vecka sedan berättade min dotter ett skämt om Covid-19, att sjukdomen även kunde kallas för ”boomer remover”. Uttrycket boomer syftar på den generation som föddes på 1940-talet, så kallade babyboomers.

Att kalla Covid-19 för ”boomer remover” syftar således på att majoriteten av alla dödsfall drabbar den äldre generationen, vilket nu sker inom äldreomsorgen.

Den situation som har uppstått när det gäller hur Covid-19 har spridits inom äldreomsorgen är en tragedi. Det krävs dock inga dyra utredningar eller översyn av rutiner och liknande åtgärder för att förstå hur detta kunde ske. Det räcker med en enkel analys av sociala strukturer och konsekvenserna av nyliberal marknadsekonomi, där offentlig sektor inte får kosta.

Även om vårdpersonal hyllas har arbete inom äldreomsorgen traditionellt sett haft en låg status i samhället. Kraven för anställning har ökat men det är fortfarande lätt att få arbete, trots avsaknad av relevant utbildning.

I realiteten har detta inneburit att arbetet många gånger utförs av outbildad personal, som kanske inte heller har adekvata språkkunskaper.

Dessa problem är dock inte något som enskilda personer ska lastas för, då vi alla är beroende av att ha en inkomst för att klara sin försörjning.

I stället måste vi lyfta blicken och se till det samhälle som vi har skapat, med en offentlig sektor som inte får kosta, i kombination med att privatiseringen skapar fler otrygga anställningar, samt äldreomsorgens låga status.

Att Covid-19 sprids inom äldreomsorgen handlar om samhällsstrukturer. Det är en sektor som till hög grad förlitar sig på timanställd personal, som inte sällan är anställda på flera arbetsplatser.

Den låga statusen gör också att det råder en konstant personalbrist, vilket gör att det blir relativt enkelt att få en anställning. Därför blir det också möjligt att arbeta som ny i Sverige även om det svenska språket inte är befäst.

Att inte har relevanta kunskaper i språk eller omvårdnad gör det svårare att kunna arbeta med basala hygienrutiner (även om det skulle finnas tillgång till material), vilket är en förutsättning för att förhindra smitta och smittspridning.

När Covid-19 fick fäste inom äldreomsorgen berodde det således på bristande kunskaper hos personalen, i kombination med en stor omsättning på personal.

Det är inte heller en tillfällighet att den geografiska spridningen i Stockholm är relaterad till socialt utsatta områden och grupper, för att det är också många av dessa som arbetar inom äldreomsorgen.

Att inte ha en trygg anställning skapar en rädsla att vara frånvarande då arbetet kanske inte finns kvar efteråt och då är det lättare att ignorera symtom på luftvägsinfektion.

Att inte kunna försörja sig på sin lön innebär ett behov av flera arbeten. Det innebär att inom varje verksamhet är det många olika människor som cirkulerar när samma person arbetar på flera olika arbetsplatser.

Därför är det inte ovanligt att de äldre vårdtagarna träffar många olika personal. Social distansering med få kontakter har inte existerat inom äldreomsorgen.

Vill vi undvika detta i framtiden behöver vi höja yrkets status, i kombination med att öka antalet trygga anställningar med skäliga löner.

Vi ska inte lägga någon skuld på de människor som arbetar inom äldreomsorgen trots bristande kunskaper, de gör sitt yttersta för att klara sin vardag, men det ska inte vara möjligt att arbeta med svårt sjuka äldre utan relevant utbildning.


Helena M Heinås, undersköterska och yrkeslärare på vård och omsorgsprogrammet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här