Media och politik sviker folket om klimatet
Redaktören: Vi behöver en Tegnell för klimatet
SLUTKRÖNIKA I DEBATTS SERIE ”10 ÅR” OM LÖSNINGAR PÅ KLIMATKRISEN
– Du är en idealist vad gäller livsstil. Du tror att du drivs av etiska ställningstaganden. Men egentligen springer du bara mot njutning och iväg från smärta.
Den repliken, riktad till karaktären doktor Randall Mindy (Leonardo Di Caprio), är enligt mig den vassaste sågningen av nutidsmänniskan i filmen Don’t look up som nu i julas haft premiär på Netflix och som fortsatt ligger i topp av de filmer som flest ser på Netflix i Sverige just nu.
Filmen visar hur det kan bli så att en majoritet av vuxna, makthavande människor trots tillgång till klarspråkig information om livsfara och vad som behöver göras hellre än att agera ger upp eller låter sig distraheras. Och i stället gör det de är vana vid – följer väljarundersökningar, läsar/tittarsiffror, sina följare, njutningar och pengar.
Filmen är tänkt som en satir över hur samtiden (inte) hanterar klimatkrisen och när man ser såväl den som den verkliga samtiden är det i båda fall svårt att inte vilja ställa sig upp och skrika något i stil med:
– Men vad håller ni på med? Varför vill ni titta på vad som helst hellre än på det som ni verkligen skulle behöva titta på?
Läser man artiklarna i debatts just avslutade serie ”10 år” och i vår förra klimat- och miljöserie ”Nödläge” så är det också rätt lätt att se vad politikerna behöver göra för att lösa klimat- och miljökrisen.
Det handlar framförallt om att sluta utvinna och förbränna fossila bränslen som kol, olja och gas och steg mot detta kan vara att inga nya fossilutvinningsprojekt lanseras, att politiker slutar subventionera fossila bränslen, inför ett slutdatum för försäljning av fossila bränslen och inför koldioxidbudgetar.
Det behöver bli lättare och billigare att välja elbil. Men för att nå klimatmålen räcker det inte att elektrifiera trafiken (då det beräknas ta 35 år) eller satsa på biobränsle (då det kommer från skogen vilket gör att det finns en gräns för hur mycket som kan produceras hållbart). Utan Trafikverket och politikerna måste också agera för att minska bilresandet och transporterna.
Då djuruppfödningen orsakar mycket större utsläpp och kräver större arealer än vegetabilisk föda behöver politikerna också se till att vi äter mindre animaliska produkter.
För att minska utsläpp från konsumtion och nyproduktion av varor menar forskare att politikerna behöver öka producentansvaret och förlänga garantierna för varor och se till att alla varor har information om förväntad livslängd och var de kan repareras och uppgraderas. Det behöver också bli lättare att bygga hus i trä och att bygga om och till i stället för att bygga nytt.
Biologisk mångfald bör skyddas bland annat genom ökad ersättning till lantbrukare som sköter om artrika miljöer. Politikerna behöver också uppmuntra ett skogsbruk med mer mångfald och inte minst hitta alternativ till kalhyggesbruk.
Det är också viktigt att minska den mängd koldioxid som redan finns i och värmer upp atmosfären – vilket flera debattörer menar görs bäst genom att i högre grad låta skogen stå då skogen tar upp mycket koldioxid och denna absorbering faktiskt är en metod som fungerar och finns tillgänglig för oss nu.
Den tekniska lösningen (CCS/BECCS) för att suga koldioxid ur atmosfären finns det däremot liten tro på att den faktiskt fungerar och FN:s klimatpanel IPCC menar att den skulle behöva utvecklas i 100 år för att ha en tvåtredjedelars sannolikhet att ha tillräcklig effekt.
Det är i allmänhet viktigt att politikerna inte sätter sitt hopp till teknik som knappt finns eller fungerar. Elflyg beräknas till exempel de närmaste årtiondena bara kunna klara resor på max 2200 kilometer, det vill säga du kommer kanske kunna flyga London-Berlin men inte London – New York. Det är alltså inte realistiskt att vi kommer kunna fortsätta flyga som nu.
Vi vet alltså ganska bra vad politikerna behöver göra för att lösa klimat- och miljökrisen. Men som Don’t look up visar betyder inte tillgång till information om lösningar alltid att politikerna följer den.
När forskaren Oksana Mont gjorde intervjuer med politiker om klimatet för några år sedan sa de till exempel att det bara är de som ska gå i pension och inte har något att förlora som vågar prata om klimatskatter och hållbar konsumtion.
Räcker det att som politiker sätta upp klimatmål för att bli betrodd i klimatfrågan så genomföra de kanske inte gärna åtgärder som är mer ingripande.
Och det är därför det blir relevant att också prata om vad vanliga människor kan göra på klimat- och miljöområdet.
Det finns en spridd uppfattning om att det vi gör på individnivå inte spelar så stor roll för klimatet. Men om du är universitetsutbildad, har ett tjänstemannajobb, bor i ett välmående område och tjänar mer än cirka 28 868 kronor i månaden så tillhör du enligt forskare i vår serie den topp på 10 procent som har högst inkomst globalt och som har störst ansvar för och möjlighet att påverka klimatkrisen.
Dina utsläpp minskar du som individ mest genom att minska ditt flyg- och bilåkande samt ätande av animaliska produkter.
Men du gör också skillnad genom att flytta dina pengar från banker, pensionsfonder och aktier som finansierar fossil industri, och genom att försöka påverka din närmiljö att sluta investera fossilt. Och du kan också förändra bilden av vad som är hög status genom att flytta fokus i dina uppdateringar i sociala medier.
Störst skillnad visar dock forskningen att du gör genom att engagera dig politiskt och rösta på klimatvänliga partier som vill göra fossila bränslen dyrare och förnyelsebara billigare. Flera debattörer skriver också att ingen stor förändring lär ske utan massivt tryck från allmänheten.
Men för att vanliga människor ska agera måste de förstå att läget är allvarligt. Psyklogiska undersökningar visar nämligen att de flesta människor inte agerar på livsfara om de inte ser andra agera.
Och i det sammanhanget kan det bli ett problem att politiker har ett jobb där de utöver forskning också tar hänsyn till opinionssiffror. Som när nya klimatminister Annika Stranshäll (S) säger att vi inte ska ha klimatångest.
I en så viktig fråga som klimatet skulle vi kanske därför behöva en Tegnell för klimatet, en myndighet och person som likt Folkhälsomyndigheten och Tegnell helt enkelt har som jobb att informerar allmänheten om vad forskningen säger om klimat- och miljö.
Att införa en sådan myndighet och post skulle kanske också hjälpa politikerna då de inte ensamma skulle behöva bära hundhuvudet för ingripande men nödvändiga beslut. Dessutom skulle en sådan post kanske kunna möjliggöra att forskningsbaserad information om klimatet kontinuerligt når allmänheten oberoende av vilka som sitter i regering.
Men för att allmänheten ska förstå klimatkrisen behöver också den journalistiska bevakningen av den bli bättre.
När jag frågat nyhetschefer vad som hindrar att man bevakar klimatkrisen som Covid-19 har jag bland annat fått till svar att många fler läser om Covid-19 än om klimatet.
Men vad är egentligen hönan och ägget där? Naturligtvis känns det mer viktigt att läsa om en fråga som jag tydligt ser prioriteras av hela samhället, än om en fråga som inte behandlas så.
Enligt boken The Elements of Journalism är journalistens första förpliktelse mot sanningen, journalistens främsta lojalitet den till medborgarna och journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant och relevant.
Men jag menar att journalistiken misslyckas med detta i dag gällande klimatet och därmed sviker sitt uppdrag. Med tanke på klimatkrisens omfattning och allvarlighetsgrad borde klimatfrågan ges resurser så att den kan prioriteras och förklaras likt Covid-19. Ta in klimatforskare som krönikörer, skicka alla medarbetare på utbildning och slåss för att klimatartiklarna ska ligga högt och vara många och pedagogiska.
Och om inte annat så gör det för att jag ska slippa känna igen min yrkesgrupp i den hemska programledaren Brie (Cate Blanchett) när hon i Don’t look up svarar ”Vi brukar försöka hålla saker lite lättsamt här på The daily rip” när forskare berättar för henne att allt mänskligt liv på planeten hotas om vi inte agerar kraftigt nu. Det anstår oss inte som journalister att försöka göra vårt ansvar så mycket mindre än det är, för att parafrasera Edith Södergran.
Och att investera i en bra klimatbevakning lär inte vara bortslösat. För precis som debattörerna skriver i våra serier så kommer klimatkrisen bara att bli mer påtgalig och journalistiken och politiken kommer därför förr eller senare behöva vidta fler åtgärder, det är bara en tidsfråga.
Men eftersom klimatfrågan är just en fråga om tid så vore det ju klädsamt om handling kunde tas förr snarare än senare.
Virve Ivarsson, vikarierande debattredaktör
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.