Sluta att importera rasidéer från USA

Debattören: Att prata om rasdiskriminering i Sverige är bara pinsamt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2020-06-05 | Publicerad 2020-06-04

Att seriösa politiker tar upp rasdiskriminering som ett problem i Sverige blir bara pinsamt. Det är att göra om den politiska diskussionen till ett teaterspel utan någon som helst verklighetsförankring, skriver Daniel Claesson.

DEBATT. Polismordet på George Floyd har lett till omfattande protester, upplopp och våld över hela USA. Mot bakgrund av landets historia är det ganska förståeligt.

Även här i Sverige tycks händelserna inspirera till protester. Och de får stöd från politiker som jämställdhetsminister Åsa Lindhagen och andra debattörer som menar att, precis som svarta i USA drabbas av rasdiskriminering, finns också hos oss en strukturell diskriminering. Tesen är att högre melaninhalt än det typiskt svenska innebär att personen är ett offer, utsatt för förtryck och att ”vita” i Sverige bör känna skuld för det.

Resonemanget är fullkomligt snurrigt. Vore inte frågan så pass allvarlig kunde man avfärda det som trams.

Situationen i Sverige är en helt annan än i USA. För det första – och detta är viktigt – har vi inga raser överhuvudtaget. Diskussionen om att dela in mänskligheten i raser städade vi bort med andra världskriget och det finns inga skäl alls att åter kliva ner i den gyttjan. Vi människor kan se olika ut beroende på genetiskt ursprung, men vi tillhör alla samma ras.

Att USA fortfarande ägnar sig åt rasindelning har särskilda historiska skäl. Dels genom fördrivningen av ursprungsbefolkningen, dels slaveriet av folk från Afrika samt därefter en lång period av diskriminering mellan etniska grupper.

I Sverige har vi inte en motsvarande historia. Det finns inte heller någon anledning för oss att importera en sådan ”låtsashistoria” för att motivera åtgärder i vårt land.

Svarta människor diskrimineras inte strukturellt i Sverige och har inte heller varit diskriminerade på samma sätt som i USA. Bakåt i tiden fanns det inte ens personer med mörkare hy här. Att invandringen de senaste decennierna förändrat detta innebär inte att Sverige plötsligt från ingenstans är rasdiskriminerande. Det är rent påhitt.

Vad vi däremot har i Sverige är en slags kulturell chauvinism, där det svenska anses vara lite bättre än det som kommer från utlandet. ”In Sweden we have a system…”. Detta drabbar dock inte specifikt mörkhyade personer utan allt och alla som kommer utifrån. Till och med finlandssvenskar, som enligt alla definitioner är svenskar, anses ju lite konstiga och främmande.

Problemet med vår exkluderande svenskhet är dock en helt annan fråga. Den kan absolut drabba invandrare, men har inte har ett dugg med rasdiskriminering att göra.

Om enskilda röster höjs när upplopp och kravaller syns i nyhetsrapporteringen från USA må vara hänt. Det finns alltid människor som vill skaffa sig fördelar och utnyttja tillfällen att få uppmärksamhet.

Att seriösa politiker tar upp rasdiskriminering som ett problem i Sverige blir däremot bara pinsamt. Det är att göra om den politiska diskussionen till ett teaterspel utan någon som helst verklighetsförankring.

Sverige är inte en delstat i USA och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det heller. Oavsett vad vissa tror eller kanske till och med drömmer om.


Daniel Claesson, liberal debattör och rådgivare inom Public affairs


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs hela debatten