Nya högern får inte kapa vår kristendom

Debattörerna: Vurmen för ”kristna värden” döljer något annat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-05-03 | Publicerad 2019-04-07

Vi som kristna måste bjuda motstånd mot dem som vill lägga beslag på vår tro för politiska ändamål som ligger långt från trons eget budskap om medmänsklighet och solidaritet, skriver Ingalill Dahlgren-Nyberg och Anna Ardin.

DEBATT. För oss som kristna finns det inget värde i samhället som är viktigare än kärlek till sin nästa och att stå upp för de utsatta.

Därför är det först lockande att glädjas vid nyheten om att det skett en dramatisk ökning av antalet svenskar som säger sig vilja ”satsa på ett samhälle med kristna värden”.

Det är nämligen vad statsvetaren Magnus Hagevi visar i en undersökning från Surveyinstitutet som släpptes i mars.

Men samma undersökning visar också att antalet svenskar som identifierar sig som kristna inte har ökat, och det finns en stark samvariation mellan att vilja se mer ”kristna värden” och att efterlysa en mer restriktiv flyktingmottagning.

Samma tendens återkommer inte i den grupp som faktiskt identifierar sig som kristna. Så vad är det som pågår?

Vi ser en mycket farlig utveckling där definitionen på vad det innebär att vara ”kristen” är på väg att tas över av ett alltmer främlingsfientligt språkbruk. Vi som kristna måste bjuda motstånd mot dem som vill lägga beslag på vår tro för politiska ändamål som ligger långt från trons eget budskap om medmänsklighet och solidaritet.

Det är förstås lockande att ändå tolka detta som ett tecken på att fler har fått upp ögonen för kraften i det kristna budskapet. Men Hagevi är tydlig med att det tyvärr saknas stöd för en sådan tolkning.

Denna nya vurm för ”kristna värden” hos människor som inte själva kallar sig kristna är bara det senaste exemplet i en lång rad av nyordsbildningar som syftar till att legitimera en uppdelning mellan människor.

I detta fall anropas föreställningar om ett kulturarv som definierar ut ett ”vi” mot ett främmande ”dem”.

Den längtan som många i dag känner efter gemenskap är likväl äkta och värdefull. Säkert finns det hos många en känsla av att det har blivit allt längre från hjärta till hjärta i samhället, men idén om att det är inflödet av nya människor till Sverige som gör oss till främlingar för varandra, är i grund och botten förfelad.

Den levda erfarenheten säger oss att själsfränder kan födas med en halv planet emellan, medan andra kan födas på samma gata och aldrig övervinna ett främlingskap för varandra.

Det som har hänt är att samhället har slitits isär och en grundtrygghet har försvunnit för alltför många människor. Samtidigt har allt fler årskullar av unga vuxna lämnat skolan med sämre förutsättningar att ta sig an livet än vad tidigare generationer haft.

De har också tvingats sätta sina liv på paus på grund av bostadsbrist eller en otrygg, dåligt betald och krävande jobbsituation som försvårar för att bilda familj och planera livet långsiktigt.

Samtidigt har många äldre gått från ett långt arbetsliv och in i fattigdom och ovisshet när vården krackelerar och pensionerna har prioriterats ner från den politiska dagordningen i årtionden.

Resultatet har blivit en utbredd känsla av desillusion inför de löften som vi länge har tagit för givna, att vårt recept på framgång som samhälle är att vi tar hand om varandra, och att solidaritet lönar sig.

Men cynism är ett dåligt sällskap när man vaknar i vargtimmen. Alla behöver en känsla av sammanhang och tillhörighet. Men det gör oss till lovligt byte för populister som utlovar kulturell pånyttfödelse och nationell gemenskap, och dessutom har snabba och enkla svar när skulden ska fördelas: Det är muslimernas fel. Det är judarna, eller katolikerna, kulturmarxisterna eller hbtq-personerna.

Kort och gott, de ”andra” som har urholkat de gamla värdena som en gång band oss samman.

Att sparka mot andra människors rätt att älska vem de vill, kommer inte att ge oss tillbaka en fungerande sjukvård. Vi åstadkommer bara en djupare reva i samhällets väv när vi hetsar mot våra kusiner i tron i stället för att verka för ett samhälle där ingen hamnar på efterkälken.

Kristen tro får inte reduceras till utanpåverk och plattityder. Det är vårt kall att kritisera det kärlekslösa i världen, vare sig det manifesterar sig i konvertiter och hbtq-personer med anknytning till Afghanistan som på skakiga grunder nekas asyl, eller LSS-berättigade vars grundläggande rättigheter kränks.

Den nya högern gör allt för att framstå som folklig, för att öka den egna legitimiteten. Därför låtsas Jimmie Åkesson vurma för det socialdemokratiska folkhemmet samtidigt som hans parti vill bilda ett block med de högerpartier som sålde ut sjukvården, släppte in storföretagen i skolan och urholkade arbetsrätten.

”Kristna värden” har av den nya högerrörelsen reducerats till ett kodord för det Sverige där minoriteter inte ska få plats. Ingen kristen borde acceptera detta.


Anna Ardin, förbundsstyrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Ingalill Dahlgren-Nyberg, förbundsstyrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.