Världen behöver ett globalt uppvaknande
FN:s generalsekreterare: Det finns två möjliga scenarion
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-07-06
DEBATT. Från covid-19 till klimatförändringar, från orättvisor mellan etniciteter till ökade ojämlikheter, är vi i en värld av oro.
Samtidigt är vi en internationell gemenskap med gemensam vision – förankrad i FN:s stadga, som markerar sitt 75-årsjubileum i år.
Visionen om en bättre framtid – baserad på värderingar om jämlikhet, ömsesidig respekt och internationellt samarbete – har hjälpt oss undvika ett tredje världskrig som skulle haft katastrofala konsekvenser för vårt liv på jorden.
Vår gemensamma utmaning är att kanalisera vår vision och samarbetet i denna tid där vi möter stora utmaningar och sätts på prov.
Pandemin har medfört stora ojämlikheter både inom och mellan länder och samhällen. Världens brister och svagheter har blivit tydliga – inte bara inför hälsohotet, utan också vårt vacklande svar på klimatkrisen, cyberfrågor och riskerna för spridning av material för kärnvapentillämpning.
Människor över hela världen förlorar förtroendet för politiska institutioner.
Situationen förvärras av många andra humanitära kriser: konflikter som fortsätter eller till och med intensifieras; rekordantal människor som tvingas fly sina hem; svärmar av gräshoppor i Afrika och Sydasien; hotande torka i södra Afrika och Centralamerika; allt detta i ett läge av stigande geopolitiska spänningar.
Inför dessa svagheter måste världens ledare vara ödmjuka och erkänna den stora betydelsen av solidaritet och samarbete.
Ingen kan förutse vad som väntar i framtiden, men jag ser två möjliga scenarier.
Det första är den ”optimistiska” möjligheten.
Detta skulle innebära att länder tar sig igenom det nuvarande läget. Nordliga länder skulle konstruera en framgångsrik återuppbyggnadsplan.
Utvecklingsländerna skulle få tillräckligt med stöd och deras demografiska egenskaper – nämligen den unga befolkningen – skulle bidra till effekterna.
Och förhoppningsvis skulle ett vaccin vara tillgängligt inom nio månader eller så, och skulle distribueras som ett allmänt, nytt ”folkvaccin” tillgängligt för alla.
Om det händer, och ekonomin gradvis återhämtas, kan vi komma i riktning mot en form av normalitet inom två eller tre år.
Men det finns också ett annat, sämre scenario där länder inte samordnar sina åtgärder.
Nya vågor av viruset fortsätter att uppstå. Situationen i utvecklingsländerna förvärras. Arbetet med vaccinet försenas – eller om ett vaccin blir tillgängligt relativt snart – blir det hård konkurrens och länder med större ekonomisk makt får tillgång till det först och lämnar andra utan.
I det här scenariot kan vi också se ökad fragmentering, populism och främlingsfientlighet. Varje land arbetar självständigt eller i så kallade koalitioner som är villiga att samarbeta gällande några specifika utmaningar. I slutändan skulle världen misslyckas med att mobilisera den typ av ledning som krävs för att möta våra gemensamma utmaningar.
Resultatet kan vara en global depression som kan pågå minst fem eller sju år innan en ny normalitet uppstår, vars natur är omöjlig att förutse.
Det är svårt att veta om vi rör oss i den ena riktningen eller den andra. Vi måste arbeta för det bästa och förbereda oss för det värsta.
Pandemin, så hemsk som den är, måste vara ett uppvaknande som uppmanar alla politiska ledare att förstå att våra förutsättningar och tillvägagångssätt måste förändras och att uppdelningen är en fara för alla.
Denna förståelse kan leda till att människor inser att det enda sättet att möta globala svårigheter är genom mer robusta instanser för global styrning med internationellt samarbete.
Vi kan, trots allt, inte bara återvända till de mönster som gav upphov till den nuvarande krisen. Vi måste återuppbyggas bättre med mer hållbara, inkluderande, jämställda samhällen och ekonomier.
Genom att göra det måste vi tänka om hur länder samarbetar. Dagens internationella samarbete saknar ambition och kraft – och några av de instanser som är kraftfulla visar liten eller ingen vilja att agera, vilket vi har sett i de svårigheter som säkerhetsrådet står inför.
Vi behöver ett multilateralt samarbete där FN och dess organ och organisationer, Världsbanken och Internationella valutafonden, regionala organisationer som Afrikanska unionen och Europeiska unionen, handelsorganisationer och andra, samarbetar närmre och mer effektivt.
Vi behöver också ett mer inkluderande multilateralt samarbete. Regeringar i dag är långt ifrån de enda aktörerna när det gäller politik och makt. Det civila samhället, näringslivet, lokala myndigheter, städer och regionala myndigheter tar mer och mer ledarskapsrollen i dagens värld.
Detta i sin tur kommer leda till ett effektivt multilateralt samarbete med de instanser som krävs för att få global styrning att fungera där det behövs.
Ett nytt, inkluderande, effektivt multilateralt samarbete, baserat på de grundläggande värdena i FN-stadgan, skulle kunna ta oss ur vårt förlamade tillstånd och stoppa riktningen mot en allt större fara.
Politiska ledare runt om i världen måste följa detta uppvaknande och samlas för att ta itu med världens svårigheter, stärka vår kapacitet för global styrning, ge handlingskraft till multilaterala institutioner och ta vara på kraften tillsammans i solidaritet för att övervinna det största testet i vår tid.
António Guterres, generalsekreterare för Förenta Nationerna
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.