Hoppet är ute – vi kvinnor förlorade
Debattören: All den kamp vi förde ledde inte till något positivt alls
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-10-08
DEBATT. Nu sitter SD på en hög maktposition. Människor kan inte förstå hur det gick till, protesterar, skriver inlägg om hur jävligt det är och upprörs. (Det värsta är att jag också gör det.)
Jag fasar för hur det kommer att bli. Men det jag vet är att Sveriges befolkning har enligt demokratisk ordning röstat fram detta.
Jag pratade med en vän som röstade på SD för att bensinen var så dyr, han är taxichaufför. Inget konstigt med det, han litade på att de skulle fixa det. Det hade de sagt. Inget alls om vad de står för, hur deras människosyn är, hur deras historia ser ut.
”De är ju som vilka som helst, det där är ju historia, inte vill de ha Hitler tillbaka. Det kommer nog att bli bra… De är ju de enda som säger hur det är. Klara besked.”
Vi valde SD i demokratisk ordning och vad säger det oss?
Pratade med en nära vän i går som var med och startade Fi. Vi är helt överens om att vi misslyckades totalt.
Tillsammans var vi med i kvinnorörelsen som unga. Vi hade stora visioner om jämställdhet och vi läste böcker och demonstrerade för allas lika värde och lika lön. Vi skrev insändare, skapade bokkafé, ockuperade tomma hus och gjorde kvinnohus och teatrar. Vi ville något med kvinnokampen, lyfta kvinnors situation här och i världen. Vi hade starka visioner om att det skulle gå.
Vi var kvinnorna som kämpade för dagis och lika lön för lika arbete och vi trodde på en ljus framtid.
Vi turnerade med olika teatrar runt om och männen följde med med spädbarnen för amning i pausen. Vi hade visioner och vi trodde på en framtid där jämställdhet utifrån våra positioner skulle komma att bli verklighet.
Vi trodde att kvinnans situation skulle förändras, att vi skulle kunna gå ut på arbetsmarknaden och känna att vi kunde bidra tillsammans med de män vi valt att leva med. Vi hade en dröm, inte bara utifrån vårt kön, utan också från ett politiskt perspektiv.
Vi lärde oss om våra kroppar, vi fick utbildning och den frigörelse det innebar att p-pillren kom, gjorde att vi kunde bejaka vår sexualitet på ett nytt, friare sätt utan att riskera att bli gravida.
Det var den stora frigörelsens tid. Vi var unga, studenter och starka. Vi trodde på jämställdhetens lov.
I dag 2022, drygt 50 år i senare, står en person i maktställning, en kvinna dessutom, som pratar om att inskränka aborträtten.
Vi brände våra bh:ar, precis som kvinnorna i dag bränner sina hucklen i Iran. Kampen fortsätter – men när ska det bli någon varaktig förändring utifrån ett kvinnoperspektiv?
Vi är hälften, vi är många och fortfarande måste vi kämpa för en värld där kvinnor och barn får plats.
Vi är satta av naturens lag att föda barn. Vi bär våra barn i nio månader inom oss. Vi känner barnets själ, sparkar och hör hjärtslagen då vi går till barnmorskan. Få av oss mår riktigt bra under denna tid, många behöver vara sjukskrivna av olika skäl, illamående, foglossning, högt blodtryck, diabetes.
Vi föder fram barnet och är hemma en tid för amning och läkning. Sedan ska vill tillbaks till jobbet och en ny situation väntar av vakennätter, jobb och lycka blandat med konflikter, olika intressen och hemmaarbete.
Plötsligt är vi både arbetande och hemarbetande. Och inte nog med det, utan också sjuka föräldrar och svärföräldrar och kanske separation på det.
Men vi är fortfarande mammor och den som hört hjärtslagen och känt sparkarna. Vi är fångna i situationen och kan inte påverka den hur gärna vi än vill. Vi är fast mentalt, känslomässigt och fysiskt.
En man kan göra hundratals kvinnor gravida under denna tid, sprida sin säd och gå utan någon som helst bindning eller fysisk uppoffring annat än en utlösning.
Så är våra liv formade.
I allt detta med att vara barnaföderska, har vi som naturen ordnat det inte en endaste rimlig chans att vara med i sekunden för att påverka beslut, vare sig i riksdagen, på arbetet, eller ens i hemmet.
Vi är fullständigt underordnade Moder Jords lag om att vi är hälften och den som föder barnen.
Utan oss skulle hela jorden stanna och hur ser den kompensationen ut nu? 50 år senare är situationen om än värre än den var då. Varför?
Jo, för att hoppet är ute. Många av oss som nu är i 70-årsåldern ser vad som hänt och att det absolut inte har blivit bättre. Vi är friare på ett sätt, bättre ekonomi kanske, men i grunden, hur fria är vi på våra jobb och i familjen?
Vi sitter där vi sitter med samma kamp om lika lön, kompensation för barnafödande, slit för att få en vettig pension, ha råd att betala försäkringar och ha råd att vara precis så trött som en är.
Det samhälle jag ser i dag, var det så vi ville? Aldrig!
Männens totala brist (skulle jag vilja påstå) i stort, har gjort att jorden nu brinner. Vapenexporten, repressalierna, hoten om kärnvapen, krig i våra grannländer, flykt från diktaturer, tortyr, torka, fattigdom, svält.
Är det kvinnornas verk? Nej!
Vi har inte på något sätt fått det samhälle och den delaktighet könen emellan som vi så hett längtade efter. Det är värre än någonsin med den patriarkala strukturen som drar oss rakt ner i helvetet.
Kapitalets makt är större än någonsin och att våga/kunna hoppa av för med sig sådana otroliga uppoffringar, så knappt någon orkar eller har kraften. Banken står på, utlandsresorna, kläderna, läpparna, fysträningen, jobba extra, jobba svart, bilarna, husen, de stora fönstren och lyxen, den som ska synas.
Allt kostar pengar och ännu mer pengar. Och det var precis detta vi ville, eller?
Nej, vi har blivit galna.
De män som en gång var med oss, velournallarna som gick på skrikkurs för att kunna möta världen på ett nytt sätt, var finns de nu? Pensionerade professorer är ju en del, men hur gick det? Var slutade ni, var tog ni vägen?
Var det så att pengarna styrde er till slut också, drömmen om att vara någon i det patriarkala strukturens värld?
Jo det finns män… självklart finns det män.
Men som den här jorden ser ut, så har männen inte heller lyckats. Och jag har inte på alla dessa 50 år sett en enda kamp som bidragit till mindre vapen, mindre nedskräpning, mindre konkurens och ett sundare tänkande utifrån kvinnor och barns perspektiv.
Hur många av oss kvinnor har blivit kompenserade genom dessa 50 år för sitt barnafödande, av stat, av fäder?
Inte många, då skulle det inte se ut som det gör i vårt samhälle. Kvinnor i pensionsåldern tuggar på mattan, har en urusel pension trots livslångt slit. Lärare som jobbar hela sitt liv har mindre betalt än vad den unge mannen som kan förhandla.
Systemet vi lever i är så sjukt och jag har svårt att tro att det kommer att bli friskare om inte männen vaknar och inser att snart finns det inga kvinnor som ens vill vara med en man, mycket mindre föda några barn eller ens ha sex.
SD kan aldrig göra något bra i den här saken, jag lovar. Så vi får väl se om jag har fel.
Jag är i alla fall otroligt trött ända in i själen när jag känner att all dem kamp vi förde inte har lett till något positivt alls, det är värre än någonsin med all manlig energi som bara vill rasera, slå tillbaka som i den värsta sandlådan bland fyraåringar.
Ulla Lundegård, författare och konstnär
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.