Ni som hyllar och prisar gansterrapparna har blod på era händer
Polis i Järva: Musiken är ett verktyg för extremt grov kriminalitet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-11-02
DEBATT. För två veckor sedan mördades artisten Einár. Sällan har kopplingen mellan kultur och mord varit så tydlig. Så ja, diskussionen om gangsterrap behöver tas ett varv till.
Låt oss börja med att etablera lite fakta.
Vi pratar om en musikstil med extremt tydliga kriminella machoideal kring våldsanvändning, vapen och narkotika, ofta med kvinnoförnedrande inslag. Alltså inte om all rap eller hiphop.
I branschen är ”äkthet” närmast ett krav. Det innebär att man lever som man rappar, även om musiken är en glorifiering snarare än en direkt skildring.
Gansterrappens ideal har en stor påverkan på de ungdomar som växer upp i utanförskap. Och bidrar alltså till att unga killar som också har flera andra riskfaktorer väljer kriminalitet.
Exempelvis var artisten Alex Ceesay i en ärlig intervju hos SVT tydlig med att gangsterrappen bidrog till att hans kriminella bana.
Gangsterrappen används också som ett verktyg av kriminella grupperingar för att markera våldskapital, hota, håna och så klart tjäna pengar.
Att använda sina plattformar till att sprida gangsterrapp får alltså effekter långt utanför den kulturella sfären.
Fler unga i utsatta områden dras in i kriminalitet än vad annars vore fallet. Tungt kriminella grupperingar får direkt hjälp med att bygga varumärken och finansiera övrig brottslighet.
Man riskerar även att bidra till en ytterligare brutalisering av kriminella subkulturer när rader som ”Mitt i trafik du blir av med ditt liv, bre, vi skiter totalt om ditt barn finns i bilen” lägger ribban.
För ja, kultur påverkar. Och de som är behjälpliga med att ge musiken genomslag har blod på sina händer.
Därtill innebär hyllandet eller framlyftandet av artister som begått extremt grova brott (även sexualbrott) en direkt kränkning av deras offer, varav många aldrig vågat anmäla.
Och nej, i princip ingen påstår att barn i trygga uppväxtmiljöer blir kriminella för att man streamar Einár (lika lite som barn blir kriminella enbart av låg inkomst).
Och ja, självklart finns faktorer som är viktigare för att få stopp på våldet, men vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Så hur reagerar musik- och mediebranschen? På Sveriges radio lyser självkritiken med sin frånvaro.
I programmet ”Nordegren och Epstein” i förra veckan förklarar musikchef Anna-Karin Larsson att den här musiken är ”relevant och bra för vår publik”.
Hon tydliggör också att det enda de inte spelar är sådant som vore brottsligt som hets mot folkgrupp eller förtal.
I övrigt är förvirringen under intervjun stor kring huruvida SR överhuvudtaget tittar på texter på musik de spelar. Budskapet är i alla fall att SR ändå inte ska bry sig, och definitivt inte när det handlar om att dela ut priser.
I slutändan handlar det om hur man ser på ansvar för sin omgivning och konsekvenser av ens handlingar. SR:s och Larssons inställning var tydlig, de ser bara till det konstnärliga och har inget ansvar utöver det (förutom att inte bryta mot några lagar).
Synsättet känns igen ifrån de sämre delarna av näringslivet. Mord på fackliga? Skövling av regnskogen? Inte vårt problem, vi har följt alla lagar, och vårt ansvar är att leverera vinst till aktieägarna.
Kontrasten till Ceesay var enorm, han stod tydligt upp för vad han hade bidragit till genom sin musik.
Som hängiven fan av P1 gör det mig ont att se hur en före detta kriminell rappare har en betydligt klarare moralisk kompass än SR-musikchefen.
Så vad gör vi framåt? Till skillnad ifrån SD tror jag varken på censur eller skarpare direktiv till public service.
Normalt fungerar dessutom det vanliga omdöme som räcker väl för att moderera vad som ges plattformar och priser.
Låten ”Knulla barn” av Mr Cool spelades inte direkt sönder på P3 när den var het i samhällsdebatten (trots att det var uppenbar satir utan verklighetsförankring).
Det är även okontroversiellt att konst av klandervärda upphovsmän spelas, men man undviker gärna att prisa en förövare för dennes övergreppsskildringar. Så länge dessa faktiskt ses som övergrepp, vill säga.
En relevant parallell kan dras till Gabriel Matzneff, den franske författare som i sin konst beskrivit hur han haft sex med barn.
Så länge detta ansågs socialt accepterat kunde skildringarna ge upphov till priser. Men efter att ett av offren, Vanessa Springora, fick genomslag för sin berättelse tog hyllningarna slut.
I bokbranschens Frankrike insåg man att man inte alltid kan skilja på verk och artist.
Med SR:s linje borde man i stället fortsatt hylla de litterärt skickliga beskrivningarna av egna övergrepp, oaktat offrens lidande.
Eller är sexuella övergrepp mot barn så pass relaterbara att det skulle kännas lite … osmakligt? En relaterbarhet som inte på samma sätt finns till dem som förlorar sina barn i skjutningar?
När det inte längre anses hippt med tungt kriminella som beskriver hur de dödar alla som går emot dem, och struntar i om barn stryker med, så kanske hyllningsreportagen slutar och P3-guld tittar åt annat håll för sina finaste priser.
Vi behöver bara få till en samhällsdebatt som gör att musikchefer och journalister inte betraktar gangsterrap som häftig rebellisk underklasspoesi utan ser musiken för vad den är – glorifiering av och verktyg för extremt grov kriminalitet. Och den drabbar brutalt och hänsynslöst riktiga människor i främst sämre bemedlade bostadsområden.
Martin Marmgren, arbetar som områdespolis i Järva. Aktiv i MP.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.