Sjukvården i Sverige sviker de sjukaste

Läkare: Att pandemin inte fått politikerna att inse vårdkrisen är ofattbart

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-01-13

Vi gick på knäna redan innan pandemin. Det är för mig helt ofattbart att pandemin inte fått våra beslutfattare att inse hur obefintliga våra marginaler är, skriver läkaren Akil Awad.

DEBATT. Först en bekännelse: jag älskar mitt jobb och är stolt över är den insats vi inom sjukvården dagligen åstadkommer.

Samtidigt är jag mycket frustrerad. Jag är frustrerad över det faktum att svensk sjukvård sviker patienterna med störst vårdbehov.

Jag syftar inte bara på de äldre och multisjuka. Jag syftar även på sjuka barn, komplicerade graviditeter, patienter som behöver intensivvård, cancerpatienter med flera - alla som är allvarligt sjuka.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska patienterna med störst vårdbehov prioriteras. Svensk sjukvård håller på att frångå detta. Under de drygt tio år jag jobbat som läkare har det bara blivit värre.

Sjukhusen och vårdcentralerna – som tar hand om patienterna med störst vårdbehov – dras med allt mer anorektiska budgetar medan vård som fokuserar på efterfrågan och omedelbar tillgänglighet för lättare åkommor har fått växa nästan ohämmat.

Ett typexempel är när nätläkarbolag – vars patientbesök är skattefinansierade – med reklam uppmanar allmänheten att söka för åkommor som myggbett, tentaångest och soleksem.

Det är absurt och ett oerhört slöseri av våra begräsande skattemedel.

De två kanske mest allvarliga exemplen på där sjukvården brister för de sjukaste är vårdplatsbristen och den dysfunktionella primärvården.

Jag jobbar på sjukhus så jag kan framförallt uttala mig om situationen där. Men det faktum att hälften av landets vårdcentraler har brist på allmänläkare och att endast en tredjedel av befolkningen har en fast kontakt på sin vårdcentral är minst sagt katastrofalt. Vårdcentralerna är helt enkelt gravt underfinansierade och underprioriterade.

Vårdplatsbristen är ett enormt problem. Vi ligger sen många år i botten i hela EU när det gäller både vårdplatser och iva-platser per capita. Vårdplatsbristen beror i huvudsak på personalbrist som i sin tur är en konsekvens av många års besparingar och effektiviseringskrav.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vilka problem vårdplatsbristen leder till. Först och främst drabbar det våra patienter. Vi vet att det kostar liv och att det leder till ett mycket stort antal onödiga vårdskador.

Att ligga på akuten och vänta i över ett dygn, att hamna på fel avdelning, att skrivas ut hem för tidig är allt en konsekvens av vårdplatsbristen. Vi tvingas ständigt prioritera, chansa, gå emot våra riktlinjer, fatta beslut som utsätter våra patienter för faror.

Vi tvingas lägga våra patienter i korridorer, expeditioner och sköljrum. Vi tvingas ägna mycket stor del av vår arbetstid åt att leta vårdplatser som inte finns, flytta och skriva ut patienter som knappt är färdigbehandlade.

Tid och energi vi borde lägga på annat, att vårda våra patienter!

Utöver patientlidande leder allt det här stor etisk stress för vårdpersonalen. En tredjedel av landets yngre läkare uppger att de funderar på att byta jobb och jag är övertygad om att vårdplatsbristen, och det samvetskval det ger upphov till, är ett av huvudskälen till detta.

Den som påstår att vi har tillräckligt med vårdplatser är antigen okunnig eller så ljuger den.

Faktum är att överbeläggningarna skjutit i höjden under senaste åren. De flesta av landets regioner har en genomsnittlig beläggningsgrad långt över hundra procent.

Det innebär att vi i genomsnitt har mer än fullt på våra sjukhus och det förklarar varför det uppstår krigsliknande scener på våra sjukhus vid minsta belastning såsom blixthalka, vinterkräksjuka, influensa.

Vi har ingen som helst luft i systemet. Vi gick på knäna redan innan pandemin, och det är för mig helt ofattbart att pandemin inte fått våra beslutfattare att inse hur obefintliga våra marginaler är.

Det hela förvärras av den tystnadskultur som råder inom sjukvården. Både vårdkollegor men framförallt våra chefer är rädda att säga som det är med rädsla för repressalier.

Hur ofta har ni hört en chefläkare eller sjukhusdirektör bekräfta bilden som vi på golvet framför? Hur ofta har ni hört en sjukvårdschef säga att patientsäkerheten brister?

Jag har ingen enkelt svar på hur man ska lösa det här. Men antigen så måste sjukhusen och vårdcentralerna få tillräckligt med resurser eller så får våra politiker berätta vilken vård vi ska sluta ge?

Vilka patienter vi ska välja bort? Vilka riktlinjer vi ska bryta mot? För varken jag eller mina kollegor vill ha det på vårt samvete.


Akil Awad, specialistläkare, initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.