Hur snål får man vara, Suzuki?

Alto har sparat in på allt det gör den till en dålig bil

Suzuki Alto är snålast i klassen.

Men det gäller inte bara pris och förbrukning utan här har det snålats med allt: utrustning, komfort, säkerhet...

Frågan är: vem vågar köpa nya Alto?

Medan småbilsklassen genomgått en sund förvandling till komfortabla och krocksäkra bilar är nya Suzuki Alto en kvarleva från förr.

Suzuki är annars världens främsta tillverkare av riktigt små bilar. Den stora marknaden finns hemma i Japan och i övriga Asien.

Högbygget Wagon R+ är ett exempel på när Suzuki är som bäst. Den innovativa modellen säljs i Sverige även under namnet Opel Agila.

Bilen är kort men höjden gör den rymlig som få. Bagageutrymmet är oändligt stort, köregenskaperna pigga och säkra och komforten utan anmärkning. Priset, strax över 100 000 kronor, gör bilen till ett bra köp.

Alto är raka motsatsen. Här saknas nytänkande och det låga grundpriset, 79 900 kronor, åstadkoms tack vare låg tekniknivå och pinsamt låg utrustningsnivå.

Ingen servo, ingen klocka?

I grundversionen saknar Alto självklarheter som servostyrning och klocka (en digitalklocka kostar under en tia!). Bilen saknar till och med navkapslar.

Ett GL-paket för 9 900 kronor innehåller styrservo, elektriska fönsterhissar fram, centrallås, klocka, navkapslar och varvräknare, men saknar fortfarande låsningsfria bromsar. ABS-bromsarna som är ett minimikrav för körsäkerheten kostar ytterligare 3 100 kronor. Nu är Altopriset uppe i 92 900 kronor och då saknas ändå livräddande sidokrockkuddar, strålkastarspolning och ställbar ratt. Sådant finns inte alls till Alto.

För bara 4 000 kronor till får man en av klassledarna, Citroën C3, som inte bara är ett par nummer större utan också betydligt bättre utrustad.

Rekordlåg förbrukning

Bränsleförbrukningen och köregenskaperna är kanske Altos bästa sidor. Vid blandad körning uppger Suzuki 0,49 liter milen vilket är rekordlågt. Den verkliga förbrukningen under 150 mils testkörning var inte mycket högre.

Och Altos lilla storlek ger nästan gokartkänsla. Styrningen är direkt med mycket kontroll och bilen är lika lätthanterlig i stan som ute på landsvägen.

Men trots att Suzuki påstår att nya Alto är en helt ny konstruktion andas den 1980-tal lång väg. Den började säljas i Indien, där den tillverkas, för två år sedan.

Komforten är dålig. Gången är struttig, nickig, som de flesta småbilar från 1980-talet och tidigare. Och det bullrar en del och smattrar när grus slår upp i hjulhusen.

Sätena är för små för att ge bra stöd för låren men annars hade de inte fått rum i den pyttelilla bilen. Dessutom är de för hårt stoppade.

Det är trångt för två bak (bilen är bara fyrsitsig) både i sidled och för benen. Men även fram blir det trångt för föraren om det sitter en passagerare bredvid.

För äldre personer som kan tänkas ingå som en viktig del av målgruppen är det dessutom onödigt trånga dörröppningar. Varför ska man tvingas vika ihop sig som en fällkniv för att ta sig i och ur nya bilen?

Men det är krocksäkerheten som diskvalificerar nya Alto.

Spräcker skallen

För att undvika en krock vid mörkerkörning är rena strålkastare en förutsättning. Och vid alla tillfällen är låsningsfria bromsar en bra livförsäkring. Alto saknar lyktrengöring och importören Olle Olsson räknar med att bara en av 20 Alto kommer att extrautrustas med ABS.

Vid en krock är risken stor att Alto faller ihop som ett korthus. Två krockkuddar fram är bra, men kanske inte tillräckligt.

Utan sidokrockkuddar är dessutom risken stor att förarens eller passagerarens huvud drar rätt in i justeringen för bilbältet som sitter perfekt placerat för att spräcka skallen.

Gamla Alto var en dålig bil. Nya Alto är inte mycket bättre.

Robert Collin