Richard Hammond kör super-Lamborghinin

Publicerad 2013-12-16

Vansinniga Sesto Elemento kostar 20 miljoner

Väger mindre än en Ford Fiesta, har bättre vikt-effektförhållande än en Bugatti Veyron och så mycket kolfiber att den till och med fått sitt namn av materialet. Lamborghini gör det igen.

Det här är som att vara i en bur full med veterinärer som pysslar om ett lejon.

En bisarr bild att ha i huvudet, visst, men just här och nu är detta det enda jag kan komma på.

Lamborghini Sesto Elemento. Det finns bara 20 stycken och de kostar ungefär 20 miljoner kronor styck, har bättre vikt/effektförhållande än en Bugatti Veyron, gör 0 till 100 km/tim på mindre än 2,5 sekunder. Och den står där på andra sidan garaget och gör sitt bästa för att se lömsk ut. Dess närvaro hemsöker rummet, som om den försöker suga åt sig allt ljus och dra blickarna till sig. Bilen utstrålar rent djuriska vibbar. Någonting mycket rovdjurslikt. En tekniker startar bilen och ljudet gör faktiskt ont när skriket från V10-motorn tränger in i öronen och jag förlorar all värdighet genom att hålla för öronen. Och så gör jag alldeles säkert en grimas. Motorn slås av och den dör på samma skrämmande abrupta sätt som den vrålade till liv. Detta är inte en bil utan någonting från en sagobok.

Utomjordisk exteriör

Jag kan inte rå för det men mitt nervösa system arbetar i direkt proportion till hur många människor som jobbar med en bil strax innan jag ska köra den. Så har det alltid varit. Och idag kan jag knappt ens se något av Sesto Elementos närmast utomjordiska exteriör för allt skyms av svärmen superseriösa solglasögonprydda italienska tekniker och mekaniker som ser till bilens behov innan jag släpps lös i den runt Imola. Japp, Imola. En fantastisk, heroisk bana. Men också jäkligt läskig, om sanningen ska fram. Jag ser mig omkring lite i smyg på Lamborghinis team och TopGears eget gäng. Alla är fullt upptagna med att förbereda bil och kamerautrustning. Men då och då tar någon av dem ett steg tillbaka från denna den mest djävulska av alla Lamborghini-bilar och så stirrar han helt orörlig, så när som på en hand som tankfullt masserar hakan. När detta händer så har varenda en av dem samma sorts frånvarande blick i ögonen, en blandning av motstånd och förundran och de funderar alla på samma sak som jag gör nu: ”Visst, jag kan ge mig i kast med den och förmodligen vinner jag, eller så vinner bilen. Jag undrar… Jag undrar…” För Sesto Elemento är otroligt nog och obestridligen där. Mitt framför ögonen på en. Inte så mycket bil som utmaning.

Tja, nu dröjer det inte länge förrän jag vet om jag klarar biffen.

Superlätt kolfiberbalja

Om du händelsevis har glömt rubrikerna från lanseringstillfället som ”konceptbil” år 2010 så har du huvudpunkterna här: den har samma 570-hästars sugmotor som Gallardo och samma system för fyrhjulsdriften. Och i stort sett allt annat i den eller på den är tillverkat av kolfibermaterial. Mer är det inte. Inget hybridtjosan, inget kinetiskt kraftåtervinningssystem, inga solpaneler eller oändligt ställbara massagestolar. Faktum är att det inte finns några riktiga säten; bara sätesformade dynor klistrade direkt på kolfiberbaljan.

Det där är själva vitsen med bilen: det finns inte mycket mer än en motor och lite kolfiber. Kardanaxeln, bärarmarna, den lilla instrumentpanel bilen har – allt är tillverkat av kolfiber. Till och med namnet betyder kol. Själva kolfibern produceras i en ny process som innehåller plastkompositer, som går snabbare att tillverka och tydligen (trots Sestos prislapp på drygt 20 miljoner) gör produktionen billigare. Det här, säger Lamborghini, kan vara den väg framtidens supersportvagnar kommer att ta. Tydligen är man helt övertygad om att låg vikt betyder allt. Eller åtminstone att relationen mellan vikt och effekt betyder allt, och eftersom vi talar om en bil som väger in på 999 kilo, något mindre än Ford Fiesta, men med en Lamborghini V10-motor på 570 hästar så verkar det väl ändå lite intressant och förnuftigt. Åtminstone i Lamborghinis värld.

Hoppar som en kattunge

En skrämmande kort stund senare står jag på Imolas startlinje, klar för avgång. Och herrejeses så den pinnar på. Fyrhjulsdriften, som knappast behöver övervinna ett uns tröghet från Sesto Elementos fjäderlätta chassi, hugger till och slungar iväg bilen från linjen. Den når 100 på 2,4 sekunder, precis som Bugatti Veyron. Men där den stora Bugattin utvecklar enorm effekt och ingenjörskonst för att trotsa fysikens lagar så hoppar Lamborghinin iväg från startlinjen som en kattunge som fångar spindlar. Accelerationen är omedelbar, och det verkar inte vara någon som helst ansträngning inblandad, bara en iver att dra iväg.

In i första böjen och den där lättheten blir liksom hela historien. Lägg om ratten och man har ingen känsla alls av att bilen måste jobba hårt för att behålla kontrollen, att den på något sätt måste tygla sin egen kraft eller klara en fin balans mellan grepp och massa och elektronik. Aldrig att den på minsta sätt verkar vilja slingra av sig däcken, som fallet kan vara med till exempel Veyron.

En ivrig upplevelse

Med lägre vikt att flytta sidlänges när den svänger så krävs det mindre av däckens kontakt med banan. De måste inte jobba lika hårt för att behålla greppet eller för att hindra sig själva från att slitas av fälgarna. Med tanke på att jag sitter fastsurrad i den heta, högljudda cockpiten och saknar egentlig instrumentering framför mig och med bara skjutbara plexirutor på sidorna så handlar det knappast om någon komforttripp. Men ljudet, hastigheten och själva attacken känns, återigen, snarare som ivrighet än ansträngning. Spänning. Energi. Och när man väl klippt apex och slutet på kurvan är inom synhåll så räcker det med en pytteliten korrigering av ratten för att precisionssikta mot utgången, hugga i med alla fyra och pila mot rakan. Bilen känns mer levande än något annat jag har kört. Det finns rent fysiskt betydligt mindre grejer mellan händerna, rumpan och själva asfalten, och man kan känna precis allt som sker, lika säkert som om man sträckte ut handen – vilket är svårt genom det där lilla hålet – och drog den längs banbeläggningen.

Det är mycket av superbike över accelerationen. Men på en snabb cykel brottas föraren med själva maskinen och hänger ut och ner för att ta den genom böjen med kroppen som motvikt, och för att liksom smeka cykeln genom kurvorna. Eftersom Lamborghinin är en bil så är självklart mitt eget, i det ickeexisterande sätet, fastspända kroppsläge helt irrelevant. Men känslan av att jobba tillsammans med maskinen är ändå mycket tydlig, mer som att sitta på en superbike än att susa fram inne i en läderklädd kula som tekniker med kontrollerna till hands.

Ett samarbete att köra

Visst är Imola en formidabel bana men den bjuder på en del ganska kalsonghotande ögonblick med krön och böjar som bara drar åt mer och mer. Om din hjärna arbetar som min – stackare! – så är det inte precis intellektuellt krävande att memorera en bana. Det tar en stund men efter några varv har jag en ungefärlig bild av vad som kommer härnäst, men jag skulle inte våga livet på att jag minns något i detalj. Det där är förstås paradoxalt för våga livet är just precis vad jag gör. Och ändå kraschar vi inte, Sesto och jag. Vi kör mycket fort, men vi tar hand om varandra. Det blir liksom en känsla av att bilen och jag jobbar tillsammans, att det är ett partnerskap. Att Sesto Elemento lever och är alldeles makalös.

Det känns lite märkligt att Lamborghini verkar vara märket som först kliver av effektracet. Fast att Lambo gör en markering i detta nya race där vikt/effektförhållande är allt, och gör det på ett så briljant och spännande sätt är naturligtvis bara vad man kan vänta sig.

Finess och renhet

Sesto Elemento behövde förmodligen inte se ut om djävulens egen kärra (fast jag har just hajat vad vikten i kilo betyder om man vänder uppochner på siffrorna), den behöver inte ha små spår av rött invävt i kolfibern som för att ge karossen en sorts djävulsk glöd och den behöver inte låta som trumpeter förebådande apokalypsen. Men eftersom den är en Lamborghini skulle vi nog ha blivit ganska besvikna utan allt detta. Under allt det eldsprutande dånet finns emellertid en tydlig fokusering, en känsla av finess, lätthet och renhet, en känsla som jag upplever som både genuin och helt ny. Att montera tio kylare på en 1 000-hästarsmotor i en kaross med aktiv aerodynamik, luftkonditionering och ett helt fält av läder är en väg att gå. Att kasta bort allt det där för att fokusera på byggandet av en supersportvagn som lämnar startlinjen lika snabbt som en sparkad fotboll och som känns som om den vill göra det föraren drömmer om att den kan göra – ja det är en helt annan sak.

Och det verkar som om det är den vägen Lamborghini vill styra in på. Detta betyder att om vi här står inför supersportvagnens framtid så är åtminstone jag mycket, mycket upphetsad.

Richard Hammond. Översättning: Peter Haventorn

Följ ämnen i artikeln