Den lille och havet

Fiat 600 från 1968 gillar inte hastigheter över 80 km/t

Öland drar ett djupt andetag efter ännu en sommar. Nätterna har blivit kallare, mörkare och fuktigare. Turistleden har glesnat. Campingplatserna, gårdsloppisarna och glasskioskerna är stängda. Ändå dröjer sig en känsla av sommar kvar. Träden är fortfarande lövprydda, fälten gröna och boskapen betar i hagarna.

I går kväll när vi körde de knappt nio milen från flygplatsen i Kalmar till Löttorp på norra Öland låg dimman tät men i dag skiner solen och luften värms fort upp. Ensamma på vägen surrar vi fram i en farkost alldeles utmärkt lämplig för en tvådagars utforskningstur på den tvärhandsbreda och 137 kilometer långa ön. Fiat 600D 1968.

80 kilometer är max

Vi har snabbt kommit fram till att fortare än 80 km/tim bör vi inte köra. Det går att få 767-kubikaren där bak att prestera mer men vid 81 km/tim inträder en fullständigt olidlig resonans. En resonans som med varierande frekvens vandrar runt i den måttligt isolerade karossen och tränger sig in varje por. I 70 km/tim går däremot Fiaten stadigt och avslappnat och vi finner snabbt rätt reserytm.

I Bläsinge utanför Löttorp är det dags att tanka, eller i alla fall besöka en mack. Göran Ottosson har byggt upp en Gulfmack på tomten och även om det inte kommer någon bensin ur pumparna kan vi fylla – upplevelsekontot!

– Jag tycker om sånt som man kan göra i ordning, säger Göran. Gamla saker. Jag började samla Gulfgrejer för 8-9 år sedan och mycket av sakerna här kommer från nedlagda mackar runt om på Öland. Skylten på taket till exempel kommer från en mack i Källa och ena pumpen är från Borgholm.

Hälsade på i USA

Ordningen är fantastisk och mängden prylar imponerande. Från början var det bara Gulf som gällde för Göran men på senare tid har även saker från andra oljebolag letat sig i samlingarna.

I ett av garagen står Görans Chevrolet Delray -58, tvådörrars med stolpe.

– Den gick i Ada i Oklahoma från ny, och jag har varit och hälsat på familjen som ägde den två gånger, säger Göran.

Delray var snikmodellen i programmet med lite mindre krom och enklare inredning än de mer påkostade varianterna Impala, Belair och Biscayne. Under huven sitter sexan på 235 kubiktum och lådan är treväxlad.

Att det är Chevrolet som gäller blir ännu tydligare när Göran öppnar porten till ladan. Innanför de sneda plankväggarna har han byggt sitt drömgarage, med billyft, kompessor och goda utrymmen. En Chevrolet Stepside -49 är under renovering och på lyften står en Chevrolet Two-Ten Townsman, en av tre stationsvagnar på programmet 1957. De andra två var tvådörrars; Nomad och Handyman.

–?Vi köpte den i Los Angeles 2004 efter att ha tittat på flera olika, berättar Göran. Den var redan renoverad så det var bara att börja köra.

Halvljuset funkar inte

Vi har upptäckt att halvljuset inte fungerar på Fiaten och eftersom en av säkringarna har gått vill vi gärna tro att felet är lätt avhjälpt. Göran bidrar med en säkring men så enkelt var det inte, det enda som fungerar är helljusblinken.

– Roy kan säkert hjälpa er, tipsar Göran och berättar hur vi ska köra. Han gillar gamla bilar.

Och knappt har vi stannat framför den välvårdade verkstaden i stram 1960-talsstil förrän en man iklädd prydlig overall med skjorta under dyker upp från boningshuset på andra sidan gatan. Roy Nilsson.

– Ja, vi får väl ta och titta på den, säger Roy och öppnar en av dörrarna till verkstaden.

Direkt innanför står en MG 1100 och sprider rost och mossa över garagegolvet. Ett hopplöst fall som stått ute alldeles för länge?

– Nej, det är en kund som lämnat in den. Det ska nog bli bil av den, säger han med en trygghet i rösten som övertygar oss direkt.

Verkstaden utstrålar ordning och egensinnighet, miljön har skapats av en man som inte tar andras lösningar för givna. Allt genomsyras av en beundransvärd fiffighet.

Roy har magiska händer

– Man ska hitta allt även om det är mitt i natten, säger Roy och böjer sig ner under den plåtiga panelen på Fiaten.

Helt utan att involvera några verktyg har han plötsligt fått igång halvljuset. Vi testar att slå av och på. Jo det fungerar. Magiska händer!

Roy Nilsson har drivit verkstad i Löttorp sedan 1960-talet. När ruljansen var i full gång hade han flera anställda, numera är tempot lägre och Roy tar bara på sig enstaka uppdrag. Passionen är radiostyrda flygplan, handbyggda av honom själv efter skalritningar som han fått från Flygvapenmuseum i Malmslätt.

–?Varje plan tar omkring 2 000 timmar att bygga, berättar Roy. Den här har en motorsågsmotor, fortsätter han och pekar på en underbar modell av en Tiger Moth från 1937 som mäter drygt två meter mellan vingspetsarna.

Gräsklippare av en folka

För att kunna lyfta och landa med sina plan har Roy en egen gräslandningsbana en bit bort, och för att hålla den i trim har han byggt en åkgräsklippare av en Volkswagen Typ 1!

Utryckningsfordonet de senaste 20 åren har varit en snövit Volkswagen pickis från 1975, en gång hittad nedsjunken och rejält upprostad i Böda, numera i toppskick med egenhändigt byggt flak.

Öland är inte särskilt vägtätt. Huvudvägen heter 136 och går från norr till söder och bara med några få undantag bjuder den på kustkänning. Utifrån 136:an går en rad stickvägar ut till kusten men de är sällan förbundna med varandra och oftast tvingas man åka samma väg tillbaka.

Sista biten norrut från Byxelkrok upp till Ölands norra udde och fyren Långe Erik åker vi i alla fall längs kusten och Neptuni åkrar, namngivna av Carl von Linné 1741 och sommartid dignande med blåeld.

När vi stiger ut för den nästan obligatoriska fyrinspektionen (de gör sig egentligen bäst på avstånd) upptäcker vi att halvljuset lagt av igen. Vi ringer vår nyvunne vän Roy och han lovar att titta på saken igen, det är bara att komma förbi.

Funktionell Fiat

Fiat 600 utstrålar effektivitet och funktion men också en utpräglad estetik. Innertaket sitter direkt på plåten och är snyggt mönstrat, det lilla instrumenthuset är stilsäkert utformat och dörrhandtagen i gjuten metall formfulländade. Bilens lätt kutryggiga kaross fick sin grundform redan innan konstruktören och designern Dante Giacosa bestämt var drivpaketet skulle sitta. Han ritade bilen runt de fyra vuxna som skulle få plats och kom fram till att den nya bilen kunde göras några centimeter kortare än företrädaren Fiat 500C – som var tvåsitsig!

Bagage för två

Eftersom vi bara är två på den här trippen behöver vi inte ens stuva för att få plats med bagaget. Där fram ryms en mjuk väska och ett par gummistövlar i utrymmet mellan reservhjul och tank, i fickan bakom baksäte får ytterligare en liten väska plats.

Roy Nilsson i Löttorp konstaterar efter tio minuters felsökning att det är strömbrytaren till ljuset som packat ihop. Vi blir inte förvånade när han tar fram en bättre begagnad ersättare, visserligen inte i originalutförande utan troligen av tyskt ursprung, och monterar den på några minuter. Räkningen slutar på 50 kronor.

Någon mil söder om Löttorp letar vi oss ut mot den västra kusten längs små kalkstensgrusade vägar. Här kan vi i sakta mak följa strandlinjen och vi är helt ensamma på vägen förbi Jordhamn ner mot Stenninge.

Punktlig middag

Vi har bokat rum på Drottning Victorias vilohem i Borgholm och kryssat i tillvalet halvpension för 150 kronor. Eftersom eftermiddagen inom kort övergår i kväll ringer vi för att förhöra oss om hur sent man kan få den där middagen.

– Vi äter 17.30, blir det korta svaret.

Drottning Victorias vilohem öppnades 1924 på initiativ av drottningen själv. Syftet var att skapa en plats där kvinnor under någon vecka kunde få lite vila från hemmets plikter. Ägorna hade ett förflutet som kungsgård men under drottningens ledning byggdes den befintliga huvudbyggnaden om för att passa det nya användningsområdet. Stilen blev italiensk och arkitekt var Torben Grut som även ritat Sollidens slott.

Husmor rynkar pannan

I 85 år har kvinnor kommit till vilohemmet för att under en eller flera sommarveckor leva pensionatsliv, det var först ganska nyligen som den kungliga stiftelsen öppnade även för manliga gäster.

I varje rum finns en kakelugn, det var ett krav från drottningen som själv led av klena luftrör efter ett liv på kalla och dragiga slott.

När vi med motorljudet fortfarande ringande i öronen kommer in i den ljusa matsalen med knarrande parkettgolv och vackra takkronor är middagen i full gång. Vi är en halvtimme sena men får inte mer än en rynkad panna av husmor som bestraffning.

Subventionerat boende

Priserna är ytterst måttfulla, fortfarande subventionerade genom den insamling som gjordes inför drottning Victorias 60-årsdag 1922. Ett enkelrum kostar så här års 875 kronor och för ytterligare 150 kronor får vi denna kväll en tvårättersmiddag, vällagad dessutom.

Frukosten nästa morgon skulle vara lagom stor om vi skulle ut i krig. ”Jag gjorde gröt också, jag hörde ju att det skulle bo karlar här i natt!” kvittrar frukostvärdinnan och givetvis tar vi för oss. Av den också.

Bron slog ut färjan

Den 30 september 1972 förändrades livet för ölänningarna när den sex kilometer långa bron över Kalmarsund öppnades. Samma dag gjorde bilfärjan Kalmarsund VIII den sista turen över sundet mellan Kalmar och Färjestaden. En epok var över och Färjestadens hamn förvandlades i ett slag från att vara öns självklara start- och målplats till tyst och öde. Färjorna som utgjort pulsådern till fastlandet så länge såldes.

En som saknade färjorna var konstnären Olof Paradis som driver keramikföretaget Paradisverkstaden i Färjestaden. För tio år sedan var han på semester i Kroatien och fick plötsligt se en färja som var bekant. Kalmarsund VIII! Visserligen omdöpt till Komiza, delvis ombyggd och i ett miserabelt skick men ändå, det var samma färja som 1972 gjort den sista reguljära turen Färjestaden-Kalmar.

Köpte färjan i Kroatien

Olof Paradis nöjde sig inte med att le igenkännande och mumla något om att någon borde… Istället köpte han Komiza och lämnade in henne på ett varv i Kroatien för återställande till originalskick. Drygt två år senare var hon färdig och kunde börja seglatsen hem. Med en maxfart på 12-13 knop tog det sin tid och krävde ett halvårs paus över vintern vid Gibraltar. Men den 3 augusti vid 13-tiden kunde Kalmarsund VIII angöra sin hemmahamn i Färjestaden igen!

Lars Paradis, bror till Olof, visar oss runt. Han har själv mycket starka minnen från när färjan som rymmer 30 bilar och över 600 passagerare gick i reguljär trafik.

– När skeppsklockan ringde var det dags att springa hemifrån, jag bodde alldeles i närheten och gick i skola i Kalmar. Jag hann varenda gång men vid ett tillfälle var det riktigt nära att jag missade, jag fick hoppa från kajen ut i luften!

Vi provembarkerar med Fiaten, på sommaren håller Kalmar Ölands Fordonshistoriker bilträffar i hamnen och då används färjan.

Mellan havet och Alvaret

Från Färjestaden kör vi söderut, med sikte på Långe Jan på Ölands södra udde. Vi håller oss på den mindre västra vägen som går parallellt med 136:an. På ena sidan havet, på andra sidan Stora Alvaret som dominerar södra Öland med sin trädlösa hedmark. I Kastlösa stannar vi och kikar in i den gamla verkstaden vid vägen och lägger en Klassiker i brevlådan, i Grönhögen stannar vi till vid Kvarnkrogen, en till restaurang ombyggd väderkvarn. Vi har ju inte ätit några kroppkakor, en brist som måste repareras.

Vi är de enda gästerna men när vi sitter och väntar på maten får restaurangen plötsligt besök från hälsovårdsmyndigheterna. Två kvinnor i vita plastrockar kommer in och fotograferar och tar prover. Lusten på kroppkakor avtar avsevärt men när vi väl får in dem smakar de riktigt bra.

Långe Jan syns på långt håll

När vi kommer ut till parkeringen har hälsovårdsmyndigheten parkerat 2,5 centimeter från Fiaten trots att parkeringen i övrigt är helt tom. Vi gör vad alla skulle ha gjort och rullar ned deras bil i havet.

Vår dugliga lilla bil tar oss den sista biten söderut mot fyren på Ölands södra udde.

I det klara vädret ser vi Långe Jan på långt håll och vi är glada att detta inte betyder att resan är riktigt slut än. Framför oss ligger ytterligare några timmars upptäcksresande på solen och vindarnas ö.