Världsledarna tävlar om att få bära klimat-glorian
Kände ni också hur marken skakade till under fötterna i tisdags då Xi Jinping berättade att Kina slutar finansiera utbyggnaden av kolkraft i utlandet?
Nej, okej, ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att detta är en game changer. Inte så mycket för själva volymen av fossiler som kommer att stanna i marken (mycket!), men för riktningen den kinesiske presidenten stakar ut.
Det finns förstås något problematiskt i att glädjas över att världsledarna saktar ner förstörelsen av planeten. På hemmaplan fortsätter den kinesiska kolexpansionen och med dagens takt rusar vi stadigt mot en uppvärmning på nära tre grader i slutet av seklet.
Men nu är det som det är. Vi sitter här och tigger beslutsfattarna och storfinansen om en lite mer skonsam död.
Hur gick det då till när Kinas ledare blev vän av hållbarhet? Har Xi Jinping plötsligt blivit woke? Nej, det handlar av allt att döma om vanlig marknadslogik. Av de 52 kolcentraler Kina planerade utomlands mellan 2014 och 2020 har bara en börjat användas. Det vikta kolkapitalet har riktats om. Enligt de flesta bedömare handlar det om att sol- och vindenergi blivit mer konkurrenskraftig. Fossil-fansen har blivit av med sitt sista riktiga argument: Kostnadseffektiviteten.
Men något annat håller också på att hända på den världspolitiska scenen. Att sätta höga mål för att avveckla kol- och oljeberoende är på väg att bli en geopolitisk kapplöpning.
Miljörörelsen drogs länge med en lite, ska vi säga, feminin aura. Idén om en hållbar planet gick hand i hand med världsfred, nedrustning, kärlek och we shall overcome. Inget fel med det, men det skulle förstås aldrig komma att locka människor med riktiga maktambitioner. Och uppenbarligen fungerar inte heller bilder på utsvultna isbjörnar som någon riktig testosteron-trigger.
Naturkatastrofer däremot! Skogsbränder, översvämningar och känslan av apokalyps är vad hela västvärldens populärkulturella dramaturgi i grunden vilar på. Och nu har det börjat hända allt oftare.
När Joe Biden höll tal i FN:s generalförsamling i tisdags tecknade han ett sorts skräckfilmsscenario om död och förstörelse i klimatkrisens tecken och kallade det ”code red for humanity”. Det är vår sista chans. Och då finns det plötsligt utrymme att bli en sorts mänsklighetens superhjälte, att få sitt namn inristat i historien. Vilket män med makt självklart alltid haft som drivkraft.
– I april sa jag att USA skulle dubbla klimatstödet till utvecklingsländer. I dag kan jag berätta att vi kommer att ytterligare dubbla den siffran, dundrade Biden triumfatoriskt och fortsatte:
– Detta kommer att göra USA till världsledande inom klimatfinansiering.
Detta är mycket goda nyheter. Inte siffrorna i sig så mycket som det faktum att världsledarna börjat se det hela som en sorts action-tävling i paritet med rymdracet, kapprustningen och kärnvapenhotet. En auktion där man bjuder över varandra och vill ta ledartröjan.
Och just nu känner jag att vi stör inte Joe Biden i villfarelsen att USA har chans på hjälteglorian här. Påminn honom inte om att de har en historisk skuld att betala av på, ett sorts fossilt försprång som inga andra länder någonsin kommer att komma ikapp. Och säg inte till Xi Jinping riktigt än att den kinesiska konsumtionshysterin är ett klimathot i sig, alldeles oavsett varifrån energin kommer.
Klimatkampen har lite momentum just nu, i grevens tid, klockan två minuter i midnatt. Vi kan helt enkelt inte riskera att hamna i blame games och dålig stämning. Vi måste klia världsledarna på ryggen nu, ropa ”heja!” och ”ännu bättre kan ni” till kostymerna som fattar besluten om mänsklighetens framtid. Det kommer en tid då vi kan prata skuld och och skam och syndabockar. Men just nu är det viktigaste att kolet stannar i marken.
And action!