Ultimata filmen som byggde Clint Eastwood
90-årskalaset kan börja och sluta med en film.
Utan ”Den gode, den onde, den fule” hade Clint Eastwood kanske fortfarande varit en man utan namn.
Mot slutet av filmen reser sig kameran upp bakom ryggen av skurken Tuco och visar en gigantisk kyrkogård.
Han tittar snabbt på ett skrynkligt papper, slänger bort det och väser av lycka. I någon av gravarna finns skatten han letar efter, sydstatsguld till ett värde av 200 000 dollar.
När Tuco börjar springa runt i ett av hav av jord, gräs och stenar växer Ennio Morricones westernopera ”The ecstacy of gold” fram. Precis som resten av filmen är kombinationen av fotot och musiken andlös. Metallica har använt låten och bilderna som konsertintro sedan 1984.
Filmen åldras i en egen och långsam takt
De flesta skulle ha placerat ”The ecstacy of gold” i början eller slutet av en film. I stället tänder regissören Sergio Leone låtens stubintråd i en obetydlig scen där en smutsig cowboy springer bland gravar.
På samma omvända sätt blir filmens riktiga final en uppvisning där tre män tyst står och tittar på varandra i flera minuter.
”Den gode, den onde, den fule” från 1966 var gammal redan när jag såg den för första gången på 80-talet. Den är ännu äldre nu. Men eftersom den fortfarande inte liknar något annat åldras filmen i en egen och långsam takt.
Quentin Tarantino har kallat regin för den bästa någonsin. Han borde veta. Utan Sergio Leone skulle han inte haft en karriär. Tarantino har aldrig försökt dölja vilka han ser upp till. Hela inledningen av ”Inglourious basterds” är en hyllning som har klippts efter en scen i ”Den gode, den onde, den fule”.
Det var Eastwoods ”Mannen utan namn” som blev ikon
Den ultimata westernfilmen är på många sätt också den ultimata filmupplevelsen. Det går inte att återskapa den laddade panoramastämningen i en bok och mystiken hade blivit för utsmetad i en tv-serie.
Många skulle kanske kalla Leones ”Once upon a time in the west” för den ultimata westernfilmen. De kan ha rätt. Men den har inte samma märkliga blandning av slapstickhumor och våld. Den har inte ”The ecstacy of gold” och Lee Van Cleefs coola ondska. Den har framför allt inte Clint Eastwood.
I rollen som Tuco, ”den fule”, ägde egentligen Eli Wallach filmen. Men det var Eastwoods ”Mannen utan namn” som blev ikon.
Clint Eastwood täljde fram sin karaktär i de två tidigare filmerna i Sergio Leones ”Dollar-trilogi”, ”För en handfull dollar” och ”För några dollar mer”. Men i sista och tredje delen har han slipat sitt järnansikte till fulländning.
Var en b-skådis som Hollywood fnyste åt
Innan ”Den gode, den onde, den fule” var Eastwood en b-skådis som Hollywood fnyste åt. Efteråt blev han westergenrens nya arketypiska, manliga westernhjälte. En ensam, tyst, fri, moraliskt grå och möjligtvis godhjärtad samuraj med revolver. John Wayne behövdes inte längre.
Eastwood har gjort otaliga roller efter Mannen utan namn, men allihop är i princip en mer eller mindre lyckad upprepning. Ungefär som att allt Van Morrison har släppt utgår från albumet ”Astral weeks”.
Det var sista gången som Clint Eastwood och Sergio Leone jobbade ihop.
Anledningen är lika enkel, för att inte säga banal, som handlingen i ”Den gode, den onde, den fule”.
De började bråka om pengar.