H&M:s smygfjäskande för diktaturen är ett vågspel

”Om de har fel riskerar de en ekonomisk katastrof”

Kapitalistdiktaturen i Kina är inte lätt att tas med för våra mer demokratiskt anpassade hemmakapitalister. I den bomullsproducerande regionen Xinjiang i norra Kina förslavar regimen i Beijing den uiguriska minoriteten med hänvisning till att de är muslimer och således terrorister. En miljon uigurer sitter tillfångatagna i ”omskolningsläger” med syfte att utrota deras kultur och regimen lever därmed upp till definitionen på folkmord.

Problemet för våra mer godartade svenska kapitalister med business i Kina inskränker sig dock bara till om man skall fjäska öppet och ogenerat för diktaturen, som Investor/Ericsson/Wallenberg. Eller om man skall försöka smygfjäska, som onekligen mer bomullsberoende H&M/Persson.

Dilemmat ställdes på sin spets för H&M när regimen bestraffade företaget för ett årsgammalt uttalande då H&M försäkrat sin övriga världsmarknad att man inte använde sig av slavproducerad bomull från Xinjiang i sina produkter.

 

Bestraffningen för den uppstudsiga insinuationen dröjde alltså ett år, men slog desto hårdare när den kom. Plötsligt utplånades all marknadsföring och alla butiksadresser i det statliga mobiltelefonnätet Huawei, liksom på nätet. H&M:s butiker tömdes som i ett trollslag på kunder och diktaturen tillkännagav att all bomull i Xinjiang producerades av fria och lyckliga  uigurer och att utländska bolag borde veta hut och hålla tassarna borta från politik och Kinas inre angelägenheter.

Därmed befann sig H&M vid ett vägval där båda vägarna ledde mot riskabla eller företagsekonomiskt ogynnsamma beslut. Det kunde bli dyrt hur man än gjorde.

Samtliga medlemmar i ägarfamiljen Persson är dock miljardärer, inklusive barn, barnbarn och ännu inte födda barn. Det är en följd av ytterst framgångsrikt företagande. H&M är ett världsomspännande företag i klass med Ikea och LKAB, en strålande framgångssaga.

H&M skulle därmed kunna  välja den etiskt respektabla vägen, att lägga ner affärsverksamheten i Kina med hänvisning till att ett företag inte kan underkasta sig en nyckfull diktaturs oberäkneliga beslut och att man inte vill utnyttja slavarbetskraft.

Det skulle svida ekonomiskt, Kina har en marknad med 1,4 miljarder potentiella klädköpare. Å andra sidan utgör H&M:s 500 butiker i Kina bara 10 procent av företagets affärsimperium. Man skulle ha råd.

Men H&M lät möjligen girigheten bedra visheten när man valde den andra vägen, att försöka fjäska lagom för diktaturen. Man gick inte så långt som den japanska konkurrenten Muji, som publicerade annonser där man bedyrade att man föredrog bomull från den fria och lyckliga autonoma regionen Xinjiang.

H&M mumlade i stället fram en kommuniké med dimmiga formuleringar där man hyllade Kinas industriella storhet och hoppades  på fortsatt goda affärsförbindelser.
 

För säkerhets skull gick man också med på att via sin affärskedja i Vietnam publicera en karta där hela Sydkinesiska havet såg ut att tillhöra Kina. Och väckte därmed raseri i Vietnam och andra sydostasiatiska länder som har helt andra uppfattningar än Kina i denna territoriella tvist. Så kartfjäsket för Kina kan också bli dyrt.

Därefter spelade H&M flundra, svarade  inte på en enda fråga, hänvisade bara till sin avsiktligt oklara kommuniké. Till flundrataktiken anslöt sig lojalt utrikesminister Ann Linde, utrikeshandelsminister Anna Hallberg, Svenskt Näringsliv, Svensk Handel, moderatledare Ulf Kristersson m fl. Ingen vågade säga flasklock, alla låg och tryckte och hoppades att diktaturens vrede skulle blåsa över.

Man måste då fråga sig varför andra kapitalister inte väljer H&M:s halvhjärtade fjäsk utan blåser på för fullt. Ericsson/Wallenberg motsatte sig helt öppet det svenska beslutet att inte släppa in Huawei i kampen om det svenska 5G-nätet. Jacob Wallenberg deklarerade oblygt: ”Det är angeläget att Huawei ges möjlighet att verka även i Sverige. Att stoppa dem är absolut inte bra”.

Ingen flundra där, inte. Snarare helfjäsk. Men H&M och Wallenbergs Investor har samma stora ekonomiska intresse av den kinesiska marknaden och diktaturens välvilja. Varför försöker då H&M diskret smygfjäska medan Wallenberg blåser på för fullt?
 

Det beror på att de är olika sorts kapitalister i teknisk, om än inte i moralisk mening. H&M räknas som ”konsumentnära” och är direkt beroende av vad hundratals miljoner människor tycker om dem. Wallenbergs Investor kan högaktningsfullt skita i sånt, ty de är, på samma företagsekonomiska mumbo jumbospråk, ”business to business”, vilket betyder direktör till direktör. För sådana män är frågor om koncentrationsläger och slavarbete affärsmässigt irrelevanta. Etik behöver de inte grubbla över, i vad mån de ens vet vad begreppet innebär.

H&M har alltså gett sig in på ett vågspel. Den avgörande frågan blir om deras hundratals miljoner kunder utanför Kina kommer på dem med diktaturfjäsket och om den följande indignationen blir den gnista som tänder en konsumentbojkott. De måste ha kalkylerat med den risken. Och ändå valt linjen med halvhjärtat diktaturfjäsk och kommer i fortsättningen att tvingas smyga med att de använder slavbomull från Xinjiang (”bojkott” av 80 procent av Kinas bomullsproduktion kan man glömma).
 

Jag är tämligen säker på att företagsledningen på H&M bedömer dessa ekonomiska risker bättre än en enkel kolumnist. De kan ha rätt. Men om de har fel riskerar de en ekonomisk katastrof.

Det vore dock inte det värsta. Det värsta har redan hänt när vi fick se den svenska regeringen, affärslivet och högern ställa sig i ring kring Mammon och med sänkta huvuden tiga i underkastelse för att inte skada affärerna med världens mäktigaste diktatur.

Följ ämnen i artikeln