I finalen är det alla andra mot André Myhrer
Kristoffer Bergström om SVT:s ledtrådar i slutsekunderna
Det vankas final i Mästarnas mästare och hur det än kan se ut är det inte fyra tävlande kvar.
Det är två lag.
Andra mot André.
Välkommen till poesihörnan. Vi ska i dag lyssna på två alster, båda skaldade under mästargrenen Jubelidioten.
Linnea Torstenson, hon som senare ska komma att bli utslagen i nattduell, får ordet först:
Bommarna –
man hatar dom
men det hjälper inte
Vi går vidare med Therese Alshammar, som inspirerad av Sonja Åkesson fångar känslan av att klättra och huka tills synen svartnar och musklerna skriker.
Wuuu-hö!
Heee-uh!
Muuö!
Med de vackra orden avrundar vi hörnan och konstaterar att behållningen med avsnitt nio var att lyssna på ansträngda stön efter att deltagarna för första gången tömt kroppen tills de låg urlakade på stranden. De fem minuterna såg plågsamma ut, men de lät som helvetets femte krets.
När andan var hämtad och tabellen hopräknad låg André Myhrer förvånansvärt nog inte etta utan tvåa, men vi vet sedan tidigare att det betyder samma sak eftersom ettan alltid fegar ur i valet av duellant.
Största favoriten någonsin?
Så nu är det alpin-Myhrer, skidskytte-Fredrik Lindström, sim-Therese Alshammar och tennis-Johanna Larsson som gör upp om det i finalen. Fast jag ser det snarare som trions jakt på André.
För såpass mångsidig är 38-åringen från Bergsjö. Han vinner de rena styrkeprövningarna och har bäst balans. Han är klurig nog att smälla ihop ett pussel och taktisk nog att stapla potatis. I kondition och bollkänsla är han möjligen bara näst bäst, men när alla egenskaper summerats är han långt bättre än de andra.
Har vi någonsin haft en tydligare favorit i en final? Är det ens lönt att prata om hur han ska vinna, eller är det rimligare att diskutera vad som kan stjälpa honom?
Vi får en ledtråd i slutsekunderna av avsnitt nio när Micke Leijnegard bjuder på framåtblickar på finalen. Där syns en slags repduell som vi sett tidigare, där de tävlande är bundna om midjan och måste klättra runt i en giljotinliknande ställning för att frigöra sig. Därpå följer en hinderbana där man ska släpa tunga säckar genom hindren.
Kanske att de kortare konkurrenterna kan skapa sig en lucka i gren ett, såsom de slog alpindemonen i att gräva i sanden? Mja, jag tvekar, för den skarpögde får information också av de sekundlånga klippen vi redan fått se.
Ja, Lindström och Myhrer leder gren ett. Och Myhrer leder storstilat gren två.