Skansen stänger och älgen deppar
Möjligen är den deppige älgen en för uppenbar illustration av tillståndet i Sverige senhösten 2020.
Klockan slår snart 15, det är fredag och Skansen stänger för första gången på 129 år.
Vd John Brattmyhr huttrar i blåsten utanför huvudentrén, han säger alla de där sakerna vi kan förvänta oss, det är vemodigt, tråkigt, ledsamt, men till slut fanns inga alternativ.
– Ett normalt år har vi 1,4 miljoner besökare. I år är vi nere på 600 000, berättar han och rabblar ytterligare några siffror som mina fingrar är för frusna för att anteckna.
Stockholm är ju pestsmittat. Folk kommer inte hit. Vare sig från Sollefteå, Värnamo eller utlandet.
1891 var året då Michelin tog patent på det första avtagbara cykelhjulet, den första automobilen visades i Sverige på en utställning i Göteborg och Helsingfors fick hästspårvagnar.
Det viktigaste som hände i Stockholm under året var givetvis att Allmänna Idrottsklubben bildades, men framåt hösten öppnades världens i dag äldsta friluftsmuseum.
300 000 kvadrat - det låter som halva Island - med den lovvärda ambitionen att visa djur, växter och byggnader från runt om i monarkin.
Aldrig tidigare har Skansen behövt stänga, men pandemin ger och pandemin tar och när vår stränga statsminister härförleden meddelade förbud mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än åtta personer gav VD Brattmyhr upp.
Okej, verksamheten hade kunnat tuta på, men beskedet från regeringen gjorde att antalet besökare hade blivit ännu färre, ekonomin skulle inte hålla.
– Dessutom tar sig ju våra gäster hit med transportmedel. Vi har ett samhällsansvar att ta.
Rulltrappan upp, förbi Bollnäs Square, ett försök att låta New York som är så uselt att Guinness rekordboks stränga domare sannolikt skulle kapitulera.
Älgtjuren, ensam, sorgsna ögon har råttfärgad överkropp. Benen är vita. Jag tycker det ser konstigt ut. Fotograf Andreas Bardell suckar och säger att de vita benen är ett av älgens kännetecken.
Två äldre damer lägger sig i. Förklarar att det nog inte är en albino. Tre italienska ungdomar skrattar och tar bilder.
Skansen. Hit går man under tre perioder av sitt liv. Som liten. Som småbarnsförälder. Med barnbarnen.
Anläggningen är fantastisk, men i tomrummen mellan dessa epoker finns vettigare saker att göra än att lomma runt och glo på kaniner, sälar och den ena hönan enfaldigare än den andra.
Det fanns en poptidning som hette Tiffany då jag var barn. Jag minns att mitt favoritband Sweet plåtades i två anrika telefonhytter här någonstans.
Sedan bajsade en i bandet i logen på Gröna Lund ett stenkast bort, men den gamla historien är strängt taget ett sidospår.
Det här är inte dagen för funderingar över gångna tiders popstjärneskandaler. Det här är dagen för att känna vemod över allt elände som det satans viruset för med sig.
Skansentåget ska just starta. Föräldrar och barn. Sista avgången, vem vet när det öppnar igen, turen tar en kvart.
10 spänn för ungar mellan ett och tre år. 40 kronor för fyraåringar och uppåt.
Någon har gjort upp en eld, det säljs rostbiff, kyckling, och korvar omdöpta till hot dogs i diverse stånd, det är glest men inte alldeles folktomt.
Runt 1 000 besökare denna eftermiddag, upplyser någon.
Skrev jag att VD Brattmyhr har gett upp? Det var slarvigt. Det stämmer inte. Han jobbar på.
– Vi hoppas kunna öppna igen 1 april. Och vi måste under tiden ta nya tag. Under de här månaderna ska vi utveckla verksamheten.
Personalen minskade först från 200 till 170. Nu permitteras ytterligare cirka 80 procent. Kvar blir framförallt djurskötarna.
Älgen må vara deppig och luggsliten, en ovetande symbol för pandemins, gängmordens och sprängningarnas Sverige, men han ska ha mat.
En äldre man susar ner för backen från området med nordiska djur i förfärlig fart i sin rullstol, någon ko råmar, en katt jamar.
Inne i Skansenbutiken kostar en värmande kopp kaffe 20 spänn. Billigast i stan? Stickade vantar, vävda mattor och gammeldags karameller till salu.
En liten flicka tjatar. ”Snälla mormor, jag vill ha den där” och pekar på en julstjärna i papp. Mormor suckar, värjer sig, du måste förstå att du inte kan få allt du pekar på, det är givetvis bara en tidsfråga innan hon resignerar.
På nationaldagen var det bara sex personer på Skansen. Talman Norlén, statsminister Löfven, VD Brattmyhr med respektive.
Men nu är det snart december, årets viktigaste månad, bara julmarknaden drar 150 000 personer, i år blir det ingenting.
Solliden är öde och skräpigt och solen är på väg att gå ner bakom Globen på andra sidan Saltsjön och en Djurgårdsfärja stretar i motvinden.
Klockan slår tre, Maria Sjöheim släpper in några tanter som kommer springande, nåja, och stänger grindarna. Nu ska hon permitteras, i varje fall till 40 procent.
En praktikant på Skansens marknadsavdelning tar kort. Det gör även Aftonbladet. I övrigt är det öde.
Mormodern har gett upp, flickan har fått sin julstjärna och solen har gått ner och egoistiskt och osolidariskt nog tagit detta enastående museum med sig i fallet.
VD Brattmyhr har gjort helg, men på måndag är det ny arbetsvecka, Skansens stadskvarter ska utvecklas.
Virus eller ej, traditionen med att läsa "Nyårsklockan” lever vidare. Det avslöjades i går att skådespelaren Sofia Helin har fått uppdraget i år.
"Ring, klocka, ring".
Ring för sjuksköterskorna som knäar, småföretagarna som har klappat igen, taxichaffisarna utan kunder, ring inte minst för den stackars älgen.
Aldrig tidigare har väl Lord Tennysons uppmaning känts mer sann.
Ring ut det här förbannade året.
