Nio av tio fransmän väljer frihet före ansvar

Stefan Löfven pratade allvar med svenskarna.

”Innebär detta slutet för den svenska strategin mot coronaviruset?” frågade sig dagstidningen Le Monde i veckan, efter att Sveriges regering kommunicerat de nya strängare coronarestriktionerna. Eller rekommendationerna, om vi ska vara petiga. Det är väl tänkt att de ska fungera stigmatiserande så till den grad att svenskarna inte kan med att anordna middag för vänner, eftersom det moraliskt skulle dömas i nivå med att tomgångsköra utanför en förskola. Ingen säger det rätt ut, men den svenska strategin bygger i hög grad på social skam.

Till skillnad från britterna och italienarna översköljdes aldrig fransmännen av floden med skrämselpropaganda och hittepånyheter om vår strategi i våras.

Den franska synen på det svenska experimentet har varierat mellan fascination och tvivel, men de övertoner som synts i andra länders coronabevakning har uteblivit.

Och faktum är ju att de franska dödstalen är något fler än de svenska proportionellt, trots att Frankrikes restriktioner varit oändligt mycket hårdare.


När tidningen L’Express intervjuade Anders Tegnell för några veckor sedan beskrevs statsepidemiologen som ”stram och fåordig, som det anstår någon från Bergman-land”; en man som ”med näbbar och klor försvarar sin hållbara strategi”. Det var innan kurvorna började peka åt fel håll. Innan Stefan Löfven återigen fick ta till den verbala storsläggan och be folk att skärpa sig, det enda riktiga mandat han tycks ha i väntan på en ny pandemilag.

Så vad händer nu med sverigebilden? Är det vi som ska skämmas efter att ha härdat ut med en taktik som vi till sist tvingats skrota?

Det är för tidigt att säga, men det kommer oavsett inte att bli det enda eftermälet. En aspekt som skymts av den eviga debatten om för eller emot munskydd och för eller emot lockdown, är den svenska synen på rättssäkerhet och inskränkningar i den personliga integriteten. Att få lämna hemmet på egen – och i förlängningen förstås andras – risk, och slippa böter är numer att betrakta som en individuell lyxrättighet, om man nu kan använda sådana termer under en pandemi.


Detta är den svenska exceptionalismens kanske starkaste drag; den utgår från att folk klarar av att fatta överlagda beslut själva som också är till godo för det stora flertalet. Det är den som givit upphov till politiska krav på att statsministern ska ”bjuda in influencers” för att prata allvar, en debattartikel som inte hade varit möjlig i något annat land i världen:

De flesta fransmän jag känner tycker att det är utmärkt att Sveriges regering behandlar sina medborgare som vuxna människor. Samtliga är också övertygade om att det aldrig hade fungerat i Frankrike, eftersom nio av tio fransmän väljer frihet före ansvar i skarpt läge.

När Emmanuel Macron meddelade utegångsförbud från klockan 21 i oktober förlades de flesta festligheter bara några timmar tidigare (”äta middag klockan 19.30 som engelsmännen” muttrade en vän lite förnärmat, men anpassade sig sedan snällt).

En annan bekant ordnade födelsedagsfest med vin, sprit och tilltugg klockan 16 (klockan 20 var folk berusade och nöjda och tog i vanlig ordning bilen hem, eftersom frihet är härligare än kollektivt ansvar).

”Ni klarar av rekommendationer, men här gör vi alltid tvärtemot vad regeringen säger till oss”, påpekade en kompis häromdagen när ämnet kom upp igen.

Just nu tycks inga snabbt stigande kurvor eller obekymrade Bianca Ingrosso-fester spela någon roll. Bilden av svenskarna som moraliskt medvetna lagspelare har satt sig.

Tänka sig: Sverige – ett Frankrike för vuxna. Och Frankrike – ett Sverige fullt av influencers.