Mejla

Linda Skugge

Därför är en man fel sällskap till middag

Den nördiga matboken är en tröst i kärlekssorgen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Gabriel Liljevall

Man brukar tala om tröstemat. Men nu vill jag i stället prata om en tröstebok som lindrade smärtan jag hade varit så korkad att åsamka mig själv när jag misstog att käka ett ägg i en enda tugga framför en man för äkta kärlek. Hur kunde jag vara en sådan idiot?

Annina Rabes och Anna Hellstens fulländade bok Kris, kalas och kolhydraterrecept och berättelser för goda och dåliga dagar drar omedelbart upp mig ur dippen och jag påminns om hur mycket jag saknat den här typen av livsbejakande nittiotalsjournalistik där kärleken till detaljerna – ju nördigare desto bättre – var det som gällde.


Boken kastar sig över ämnen – med en entusiasm som vore det på liv och död: 

Måste man bry sig om rättens genesis? En livslång kärlekshistoria till sambal oelek. Det första mötet med ett sextiotregradigt ägg och byxljummen Kir. Att ha så finkalibrerade smaklökar att man kan skilja mjukstekta löksorter åt. Den gröna och trinda glädjebomben bergamott kontra den mycket tråkigare citronen. Mine­stronen som ett slags livets seger över döden. Buljongtärningar, ett samtal. Frukt i mat, en konstform. De mest överlägsna sätten hur man tillgodogör sig varje kocks allmänbildning om hur äggulor uppför sig: béarnaisesås och glass. En kärleksförklaring till bitter, cocktailens Chanel no 5 (stänk ett par droppar bitter i ­sodavatten och du slipper rapningarna efter maten). Samt en fantastisk text om när Hellsten som sjuttonåring spelade althorn i en orkester.


Efter att ha slukat boken i en enda sittning börjar jag stalka Rabe/Hellstens instagramkonto Shampoo Rising cooks och blir besatt av tanken på att bli bjuden på en intim middag hemma hos någon av dem.

Rabes ljuvliga text om Nora Ephrons obegripliga nyförälskade carbonara-goffande i sängen i Heartburn får mig att inse att det var ju inte alls det faktum att snubben var svartsjuk på mina sexleksaker som fick mig att göra slut, utan att jag fullständigt problemfritt kunde proppa i mig käk och tugga med öppen mun framför honom. När jag vet att det är dem man INTE kan äta tillsammans med som man är kär i. Herregud vilket lågvattenmärke.


Dessutom påminner Rabe mig om att det bästa middagssällskapet man kan ha aldrig är en man utan en nära vän. En vän som likt den i Everything but the girl-låten Blue moon rose kommer förbi för att prata om böcker medan man lagar maten. En som till skillnad från alla ragg i världen alltid ställer upp och ger av sin dyrbara tid för att terapia en när man än en gång betett sig som ett train wreck. En som man kan öppna världen tillsammans med.

”She seems at home in this tiny place

But with her she brings wide open space”.

Reporter: Linda Skugge

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN