Kulturjournalistikens tröttsamma narcissism

Det är inte låttextanalyser som behövs för att förstå morden – läs Diamant Salihus bok istället

Jag läste av en slump ut Diamant Salihus mästerliga reportagebok ”Tills alla dör” natten till i fredags. Jag vaknade sedan i gryningen och såg nyhetsflashen om att musikern, pojken, människan Nils Grönberg, Einár hade mördats. Boken var inte slut visade det sig, texten fortsatte, Tills alla dör.

I stunder som denna har jag ibland svårt för en del av impulserna hos min egen profession. Hur det måste matas på, med text efter text. Hur döden som borde få allt att tystna, att stanna, krockar med sekunderna som går, med hjulet som snurrar.

För vad har kulturjournalistiken att säga om varför pojkar mördar varandra, några timmar efter att skotten avlossats? Förlåt, men mycket lite. Vill du veta vad brotten beror på, fråga en socialarbetare, en polis eller mammorna som nattvandrar, papporna och imamerna. Fråga systrarna som valde en annan väg än sina döda bröder eller Diamant Salihu. Läs boken, för det finns ingen bättre text just nu.

Salihu beskriver väven som trasas sönder. Den består av skola, familj, våld, droger, ADHD-diagnoser, fattigdom, stenhård segregation. Ungar som snurrar mellan LVU, soc och trasiga familjer med trauman, killar som slutar spela fotboll för att föräldrarna inte har råd, ett machoideal som pumpas på och så våldet där varje generation ska bräcka nästa. Men Einár kom inte från Järva, säger ni. Nej, men för att den katastrof som vi ser nu ska uppstå krävs en kritisk massa av unga kroppar, många år av förluster och svek.

I ”Tills alla dör” skildras hur musiken är en del av verkligheten, beskriver den och förstärker den. Och ja, både begäret efter autenticitet och marknadens logik är drivkrafter utan nåd. Men ändå, och det måste sägas: trots den tjattrade klassens behov att vältra sig i sin egen narcissism, sin tröttsamma skam – den här gången handlar det inte om oss.

Musiken i sig förklarar ingenting, svaren finns inte där

En musiker har blivit mördad och självklart ska hans gärning beskrivas och omskrivas på kultursidor. Kristofer Andersson gjorde det bra hos oss, Essy Klingberg i Expressen. Men sedan blir det för enkelt och självcentrerat. Vi har kanske skrivit för lite om gangsterrap på kultursidorna, men kultursidor skriver också för lite om allting förutom möjligen halvdana svenska romaner. Alla andra dagar på året är diskussionen dessutom den omvända: varför skriver kultursidorna så mycket om populärkultur?

Frågan är inte enkel, men en sak är säker. Det som saknas för att förstå varför mord efter mord sker är inte textanalyser av hiphoplåtar, hur mörka de än är. Om något så finns något glupskt och osmakligt i det plötsliga, fumliga och bokstavliga tolkandet av våldet i orden. Det känns som att snoka efter bilder på Tiktok på en död ung människa. Musiken i sig förklarar ingenting, svaren finns inte där.

Kulturjournalistiken vill vara med där det bränner till och det den kan bidra med är sig själv. Men anspråken på att ha svar, att bära ansvaret, blir kontraproduktivt och självförhärligande. I värsta fall leder det även tanken fel, till alltför enkla svar. Det jag vet är att moralism inte leder någon vart. Inte riktad mot de unga, inte riktad mot oss själva. Detta är svårare än så. Kan vi inte låta det vara det?

Under tiden, läs boken, läs ”Tills alla dör”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.