Tågolyckan 1994 är en av bästa låtarna 2021

The Killers ”Quiet town” är helt fantastisk

The Killers på Bråvallafestivalen 2017.

Sedan kom det ett tåg.

Det dödade två tonåringar i Utah, 1994.

Och det blev till slut en av det de starkaste låtarna i år.

Redan första textraden:

”Copple of kids got hit by a Union Pacific train.”

Det sångaren i The Killers minns är två tonåringar, Tiffany JaNae Taylor och Raymond Leo Newto, som dog i en bil när de krockade med ett tåg i en korsning i Utah.

De var sjutton år gamla.

Låten är en sak. Berättarösten innan den börjar är något annat. Den säger att tåget är ett sätt att slippa ditt liv, om det träffar dig. Det sker ungefär vartannat år. Det kanske är en lösning och en utväg.

Jag kan inte minnas ett album som börjar mörkare. Jag kan inte heller minnas en låt som lyfter den som lyssnar högre. Melodin bär dig på sina axlar. Den ger bröstkorgen en tredje lunga.

”Quiet town” är helt fantastisk. Den ställer allting som The Killers har gjort i en väldigt stor skugga.

Hitsinglarna ”When you were young”? ”Human”? Glöm dem. De är inte ens i närheten.

Det släpps över 40 000 nya låtar per dag på Spotify

Gruppens album ”Pressure machine” gavs ut i augusti. Många missade det. Det är lätt hänt. Det släpps över 40 000 nya låtar per dag på Spotify, och vem bryr sig om ett rockband från Las Vegas som ger ut sitt sjunde studioalbum?

The Killers album ”Pressure machine”.

När gruppens turné ställdes in av pandemin bestämde de sig för att göra ett konceptalbum om sångaren Brandon Flowers uppväxt i den lilla staden Nephi, Utah.

Olyckan vid den där järnvägskorsningen är bara en sak som har jagat honom i över 15 år.

Berättelserna är rostiga och benvita. Förut försökte gruppen vara en mix av Bruce Springsteen, Queen och Depeche Mode. Ibland lyckades det, lika ofta blev det nästan lika ointressant som Coldplay.

”Pressure machine” är något annat. Det mesta går att härleda till Springsteens djupaste blue collar-album – de svartvita fotografierna på ”Darkness on the edge of town”, nattballaderna på ”The river” och de svidande arbetarklassnovellerna på ”Nebraska”.

Många har formulerat bilderna och berättelserna bättre än Brandon Flowers. Det finns många svulstiga metaforer och klyschor på ”Pressure machine”. Men det som räddar honom är den nästan desperata avsaknaden av cynism.

Vad ska man hoppas på när precis allt är en kamp?

Det är så oerhört befriande att någon, bara någon, går utanför sig själv i dag och försöker skildra vad som händer i en småstad där jobben försvinner och fabrikerna lägger ner. När spindelväven och tystnaden efter senkapitalismen breder ut sig överallt. Och de som fortfarande är vid liv låser sina dörrar.

Vad ska man tro och vad ska man hoppas på när precis allt är en kamp, när folk går under av opiater, är arbetslösa och vill ta livet av sig för att de är gay?

”Pressure machine” finns i bakhuvudet när jag besöker ett uppsluppet event på Grand hotel i Stockholm där Ed Sheeran spelar några låtar för en sedvanligt banal kändispublik.

Tydligen är rockjournalistisk i dag att hålla upp en telefon och filma en trubadur. Det räcker. Alla andra gör ju det. De håller upp en telefon. Noterar att många andra gör samma sak. Skriver om det på Instagram. Wow.

Vad fan är det för fel på er, ni som borde veta bättre?

Samtidigt, på en helt annan plats någon annanstans, försöker en gammal rockgrupp förstå var de kommer ifrån, utan en enda tanke på att passa in på en spellista på Spotify.

Jag älskar dem för det.

Följ ämnen i artikeln