Poänglös utfyllnad i ”Så mycket bättre”

Kladdigt värre när Monica Zetterlund hyllades

Hyllningsavsnittet var ingen final.

Det var utfyllnad där några svenska artister försökte baka en kladdkaka.

Kavla ut degen. Vrida ur disktrasan. Klämma ur den sista droppen ur vinlådan.

Kalla hyllningen till Monica Zetterlund för vad ni vill, men direkt nödvändig var den inte.

Hyllningsavsnitten är mest ett sätt för TV4 att mjölka sin succéko en vecka till, och det märks.

Programmen får aldrig samma laddning som när artisterna sjunger varandras material. Det lät mest så här runt middagsbordet:

”Mmm.”
”Jahaa.”
”Aaah.”
”Mm.”

Historien om Monica Zetterlund förtjänar naturligtvis varenda tv-minut hon kan få. Jazzartisten, sångerskan och skådespelerskan från Hagfors är lika central för svensk pop- och jazzhistoria som den röda stugan med vita knutar är på landsbygden.

Det finns hur mycket som helst att upptäcka med henne.

Varm, cool och krass. Ingen bullshit

Albumet ”Waltz för Debby”, som hon spelade in i Stockholm tillsammans med Bill Evans Trio 1964, har blivit ett standardverk både i Sverige och utomlands.

Dessutom var vännen och kollegan Kerstin Bagge en välkommen karaktär av den gamla skolan:

Varm, cool och krass. Ingen bullshit.

Zetterlunds musik är så förknippad med henne att det sällan finns något att tillägga för andra artister. De försvinner i hennes skugga. Originalet är alltid bättre.

Albin Lee Meldau och Linnea Henriksson lyckades bäst, de andra... var mest där.

Stor trollade fram Seinabo Sey, en av Sveriges bästa artister och sångerskor. Om det varit längdskidor hade det förmodligen klassats som dopning.

Men även i det fallet blev det inget mer än godkänd Zetterlund-karaoke.

Någon bomb som liknade covern som Tomas Andersson Wij gjorde på Sven-Erik Magnussons ”När solen färgar juninatten” i fjol kunde åtminstone inte jag uppfatta.

I och med detta är säsongen över. Nej, det kommande avsnittet där deltagarna återförenas räknas inte. Det är maskföda för reklamavbrott.

Musiken övertygade inte särskilt mycket eller ofta, men däremot lyckades programmet hitta tillbaka till de första säsongernas mer avslappnade charm och värme. Och det fina avsnittet om Albin Lee Meldau platsar i programseriens Hall Of Fame.

Men var är hårdrocken?

Efter Petter, Timbuktu, Ken Ring, Ison & Fille och framför allt Stor är hiphop en lika etablerad genre i programmet som schlager.

Men var är hårdrocken?

Hur är det möjligt att ett av de mest folkliga uttrycken fortfarande inte har synts till i ”Så mycket bättre”?

Tänk om Tobias Forge i Ghost, mer känd som Påven från Linköping, deltog i full mundering som Papa Emeritus Zero med mask och diabolisk kåpa?

”Är det sant? Ska du göra ’Depth of Satan’s eyes’, Mariette? Vad kul!”

Det skulle vara bättre tv än att visa hur Stor och Christer Sjögren försöker baka en förbannad kladdkaka.