Vi får inte veta vilka planer Zemmour har
”Det handlar inte längre om att reformera Frankrike, utan att rädda det.”
Orden är Eric Zemmours och kommer från ett tio minuter långt klipp där han i veckan annonserade sin presidentkandidatur.
Sittande vid ett maffigt skrivbord och böcker med läderryggar läser han innantill från ett gammaldags manus i en miljö som för tankarna till förra sekelskiftet och de första radiosändningarna.
Det är ingen slump. Eric Zemmours hela credo går ut på att nostalgiskt blicka tillbaka till ett Frankrike som inte längre finns.
”Ett land ni kanske minns eller bara har läst om, Jeanne d’Arcs och Napoleons, Ludvig XIV:s och general De Gaulles Frankrike”, fortsätter Zemmour till bilder av slottet i Versailles, teaterinterörer och Notre-Dame. Han nämner Molière, Descartes, Voltaire och Rousseau, fortsätter med Brigitte Bardot, Jean-Paul Belmondo och Charles Aznavour. Och som historielektion över de senaste trehundra åren i Frankrike fungerar Eric Zemmours kandidatur-klipp alldeles utmärkt. Som inlaga i kulturkriget är det en genomkitschig fullträff.
Eric Zemmour, 63, är ett välkänt ansikte i Frankrike. I tjugo års tid har han i tidningar, radio och tv gastat om ett land i förfall. Han är ultrahöger-rabulisten som tycker att Marine Le Pen är för mjäkig i sina anspråk. Långt innan han ens offentliggjort sin kandidatur gav opinionsundersökningarna Zemmour ett stöd på mellan 15 och 20 procent.
Två gånger har han fällts för hets mot folkgrupp. Ingen gång har han bett om ursäkt. För det finns förstås ett skäl till att det inte görs några Jeanne d’Arc och Molière, Brigitte Bardot och Charles Aznavour i Frankrike längre: Islam. Ja, vad trodde ni?
Eric Zemmour förfäktar idén om att de styrande skikten i Europa utsätter sin befolkning för ett medvetet och pågående ”folkutbyte”. Det är en välkänd högerextrem konspirationsteori som länge förde en relativt obemärkt existens på internets skuggsidor, men som tycks vinna allt mer mark i offentligheten. Enligt en ny undersökning håller hela 67 procent av fransmännen till viss del med om påståendet.
Och dem vet Eric Zemmour hur man smeker medhårs:
”Ni har blivit kallade rasister och ni har mötts av deras förakt: De mäktiga, eliten, de goda, journalisterna, politrukerna, akademikerna, sociologerna och fackföreningsmännen”.
Frågan är om någon nu levande högerradikal politiker lyckats trycka in så många signalord i en och samma mening.
Vän av ordning och detaljer noterar förstås att Zemmour själv är journalist sedan över trettio år och på alla tänkbara sätt tillhör både eliten och akademin, med egna tv-program och examen från ett av Frankrikes finaste universitet. Men framför allt är han en sorts antiintellektuell intellektuell som appellerar till den välmående bourgeoisiens lägre instinkter.
Men inte bara.
För vem saknar inte Jean-Paul Belmondo och tiden då fransk film erövrade världen? Vem saknar inte tiden då den franska gastronomin och litteraturen hade ensamrätt på parnassen?
Frågan är förstås hur Eric Zemmour ska återställa sakernas tillstånd genom att fördriva landets muslimer och göra genusvetarna arbetslösa. Det får vi inte veta.
Lika lite som vi får veta vilka planer den nyblivne presidentkandidaten har för fransk ekonomi, klimatkrisen och den sinande köpkraften hos den alltmer utarmade rurala arbetarklassen.
Eric Zemmours stöd i opinionen har sjunkit de senaste veckorna, varför hans kandidatur ska ha offentliggjorts tidigare än vad som var planerat. Men medierna har han tryggt i sin hand sedan många år. I tisdags nådde kulturkriget någon sorts inofficiellt zenit, men det var bara början på presidentvalrörelsen i Frankrike.
Räkna med att höra mer från Eric Zemmour.