Bokstavlighet är allt – inget lämnas längre åt fantasin

Kanske drivs vi i osäkra tider att omedelbart vilja förstå exakt

I senaste avsnittet av En varg söker sin podd ondgör sig Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli över slappa smyckesdesigners i allmänhet och Thåströms samarbete med Efva Attling i synnerhet. En ring som det står ”Fan, fan, fan” på – skulle det vara nåt? Eller ett armband med ett annat låtcitat, ”Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal” – podduon är inte imponerad.

Jag håller med, det är provocerande fantasilöst. Men antagligen vänder man sig till folk som är intresserade av Thåström snarare än av vackra smycken, tänker jag, och den förra gruppen kanske är större än den senare.

Men vidare tänker jag att det är smycken för vår bokstavstroende tid. Allt ska skrivas ut, inget ska tolkas. Så lite fantasi som möjligt. I över ett decennium nu har folk hellre än att hitta en tavla eller affisch de tycker uttrycker kärlek, hängt upp bokstäverna K-Ä-R-L-E-K på väggen.

I litteraturen blir böcker lästa som autofiktion oavsett om de är det eller inte, som om det är författarens jag, möjligen förklätt, som finns där bakom protagonisten. En text uppfattas bara som sann om det som står i den har hänt. Bokstavligt talat, alltså.


En välvillig tolkning av den här strömningen är att det handlar om inkludering. Om allt skrivs ut kan ingen missförstå. Undertexter och abstraktion ses som något lite snobbigt.

Men det är att underskatta människor. Man behöver ju inte ha någon som helst utbildning eller erfarenhet för att känna något inför konst. Inte inför all konst förstås, många av oss passerar tavlor, läser romaner eller ser filmer som inte lämnar det minsta spår i oss. Men emellanåt kan vi ­alla drabbas – en bild eller en berättelse som helt enkelt talar till oss. Och den upplevelsen, känslan, är ju helt sann, oavsett om det vi tittar på är något skaparen har upplevt eller om det är en produkt av en sjuk fantasi.

Eller så handlar det kanske om att vi i osäkra tider omedelbart vill förstå vad det är vi ser, vi vill eller orkar inte tolka det. Eller ännu värre – kan inte. Det är detta som är det stora hotet om barn inte lär sig läsa ordentligt. De kan inte uppfatta undertexter, förmår inte se bortom det bokstavliga. Världen blir platt och mindre begriplig.


En av få saker som inte uppfattas bokstavligt längre är, ironiskt nog, uttrycket ”bokstavligt talat”. ”Jag var så arg att jag bokstavligt talat exploderade”, kan någon säga ­utan att ens ligga på sjukhus. Min inre språkpolis sträcker sig fortfarande ­efter bötesblocket när det händer – bildligt talat, alltså – men jag känner igen en förlorad strid när jag ser en.

Jag kan leva med att ”bokstavligt ­talat” förstås bildligt om vi kan få mer av den förståelsen för konsten.