Rätta in varenda jävel!

Majoritetens moralister skördar avvikare i coronakrisens namn

Restriktionerna under coronakrisen släpper lös vår inre moralist, skriver Kristofer Andersson.

Det är mitten av maj och toleransen har blivit trång. Offentligheten längtar efter trygghet och uppfostrad samvaro. Vad som tidigare var en målbild för vissa har sedan mars 2020 blivit politisk nödvändighet. En samhällsbevarande måttlighet definierar oss. Ett sunt leverne håller döden borta. Pestens tid är konformitetens tid.

Mot avvikare talas slutligen klarspråk. Visst umgås svensksomalierna för mycket med varandra? Läsa kan de inte heller. Runtknullare är suspekta. Öldrickare äckliga. Ålätare äter ål. Mest slående med Stockholms medborgarplats är inte bargästerna utan de sorglösa angivare som plåtar okända människor för att hänga ut dem på Facebook. I vår är det många som har nära till skyffeln.


Nödvändiga begränsningar blir klartecken för att släppa lös vår inre moralist. Alla förväntas underteckna regelverket. Den vars liv inte innehåller så många kvadratmeter hotar ditt – håll avstånd. Hälsomässig omtanke om avvikare har historiskt använts som ursäkt för att stoppa subversiva yttringar och krympa minoritetskulturers livsrum.

Mot avvikare talas slutligen klarspråk. Visst umgås svensksomalierna för mycket med varandra? Läsa kan de inte heller. Runtknullare är suspekta. Öldrickare äckliga

I tjugo år försvårade den svenska bastuklubbslagen, med hiv-prevention som täckmantel, män som har sex med män att mötas. För säkerhets skull föreskrev lagen även att sammankomster dit allmänheten hade tillträde inte fick underlätta några sexuella förbindelser alls. I USA använder althögern den 2 december 2016 – då 36 människor brann inne i en lagerlokal i Oakland – som skäl till att polisanmäla DIY-konserter och svartklubbar. Av kärlek till de liberala gästerna förstås. När mötesplatser stänger blir möjligheter till omöjligheter. Runt kröken väntar assimilering. I Sydkorea har staten med hjälp av mobilspårning uppmanat 10 000 nattklubbsbesökare till omedelbar provtagning. Blott redbara medborgare sökes.


Återigen befinner sig samhället i den amerikanske författaren Richard Yates debutroman Revolutionary road från 1961, där majoritetens jakt på en gemensam nämnare förtrycker avvikande viljor och lustar. Kvar står den vita heterosexuella tillvarons välbetalda trygghet. Idealet är monogama cyklister i lägre medelåldern, med sund inställning till alkohol. När bostadsrättsföreningen Välbehaget vid Hornsbergs strand i Stockholm nyss förlorade målet mot kebabrestaurangen Midan meddelade föreningen att domen symboliserar en ”kallare och mer hänsynslös värld”. Detta är medelklassens språkbruk för blattar, fett och fylla.

I över ett decennium har urvattnad mödom premierats. Ändå låtsas vi som att det fortfarande finns plats för något saftigt. Så blir till exempel Yahya Hassans död en charad i acceptans. Sådana som han blir aldrig godkända i verkligheten. I stället stjäl vi deras namn.

Varje år högtidlighålls minnet av alternativet genom att den borgerliga offentligheten delar ut priser döpta efter de döda och annorlunda. Bortgångna genier belönar årets medelmåtta: den som varit mest bäst på att slicka mest stjärt, tyvärr bara bildligt. En sakral ritual för att låtsas som att vägvalen finns kvar.


I normalitetens guldålder skövlar majoriteten minoritetens gärningar – och oskadliggör dem.

”Det svåraste i den kris vi går igenom är inte att avstå från grillkvällar med kompisar, eller att förlora värdet av en redan bokad semesterresa”, skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski och klär denna eftersträvansvärda normalitet i ord. I teckningarna av vad som försakas skymtar målbilden: Glass i solen. Kvällar vid Tofta havsbad. Stugan på Öland. En resa med Ving. Tidningens kulturchef har länge propagerat för händerna på täcket och en förnuftig själ. Förr räckte det åtminstone med att Sverige måste ”bli lagom” och något om Wagner. Nu representerar tydligen shotsdrickande skidåkare ”vår tids dekadens”. Ergo: Fienden är inte sjukdom utan gränslöshet.

Villorna i Gamla Enskede mästrar pöbeln. Sup inte! Vi har folkvett här! Fara råder i skogen. Villkoren för att vara människa borde alltid vara under förhandling – men förhandlingen är avgjord. Av livet återstår torkarbladens rytm. Rätta in varenda jävel.


Jag inser att jag framstår som sval inför det gemensamma ansvar som situationen kräver. Det är jag inte. Men gårdagens normativa anda har fått en fet förstärkare. Utan skam grupperar tänkande personer kleti och pleti i A-lag och B-lag.

I Belgien tvingas medborgarna redan nu att officiellt sortera sina vänner. Där får du träffa fyra på förhand bestämda personer utanför familjen. Alltså måste belgarna rangordna sina relationer. Resultatet vet vi: Den arbetslösa missbrukaren ryker. Den skabbiga flatan skiter vi i. Den nykomna invandraren får klara sig själv. Dags för selektion! Håll dig upprätt och håll din käft. Trillar du av pinn – skyll på de smutsiga. Skyll på dem som aldrig var du.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.