Dancing queen

Publicerad 2014-07-09

Baddräkt, privat, armband, Cornelia Webb.

Jennie Widegren har dansat sig genom livet och haft väldigt bra självförtroende som yrkesmänniska. Först när hon slutade med Bounce insåg hon att privatlivet blivit försummat.

– Det var tufft att inse att jag inte hade något att erbjuda som flickvän, säger hon i ett nära samtal med Wellness.

Solen skiner och staffordhunden Asta bökar runt i Jennie Widegrens knä, ivrig att ge henne pussar. Bredvid står sambon Jocke med amstaffen Billy i koppel. Det är morgon och den lilla familjen ska säga hej då för några timmar.

– Tänk hur livet har blivit, nu har jag en ung kille som tränar thaiboxning och två kamphundar! utbrister Jennie.

När de går vinkar hon och kastar slängkyssar efter dem.

Paret träffades för drygt ett år sedan på en blinddate.

– Min vän Torkel hade sålt in mig med orden: Hon är pigg och glad och så jäkla skön – men hon är gammal.

Hon skrattar högt.

– Men Jocke brydde sig inte om det, han sa att hon får väl vara vilken ålder hon vill.

En annan detalj var att han inte visste vem hon var.

– Det jag gör hade inget värde när vi träffades eftersom han inte kände till det. Det var bara hur jag betedde mig som räknades.

”När andra säger att det inte går så säger jag att det visst går. Det är en styrka som har tagit mig framåt och gjort mig lycklig i stunden”

En situation som var ny för Jennie, som alltid identifierat sig som professionell dansare. Vad skulle hon ha att komma med om hon inte kunde stödja sig mot det?

Tidigare i hennes liv hade svaret varit: Ingenting. Nu lutar hon sig framåt, med erfaren blick och muskler som spelar över armarna, och berättar sin historia i takt med att ljuset stiger över himlen.

Det sägs att hon som liten hjulade mer än hon gick.

Rörelse har alltid varit naturligt för henne liksom de romantiska drömmarna om hittepåvärlden – den rosa underhållningsvärlden som man får iscensätta själv och fly in i.

 – Jag tror att jag dras till den för att det är en plats där man inte behöver deala med verkligheten och vara sann och krass, säger Jennie.

En metod som har fungerat i många, många år. Dansen har hon älskat så länge hon kan minnas, och uppmärksamheten hon fått har spätt på det hela. När hon frågade sin mamma vad hon skulle bli tittade hon henne i ögonen och sa: ”Jennie, det vet du själv.” Hon följde sitt hjärta – och gruppen Bounce blev hennes liv. Det har varit hennes barn, hennes familj, hennes kärlek, hennes passion, hennes äventyr.

Efter två decennier med åtta timmars repetitioner per dag sitter styrkan och smidigheten mejslad i henne som i ett kattdjur som ständigt rör sig över stäppen. På samma sätt vet hon när hon ska äta, dricka och sova. Hennes första råd när det gäller vilken kost man ska äta är: Börja träna.

– När jag sköter min träning faller allt på plats. Då regleras min aptit så att jag äter det som faktiskt bygger upp mig. Jag har sådan otrolig respekt för kroppen. När jag rör på den så talar den om för mig vad jag behöver – protein, vatten, vila – vad det än är. Lyssnar jag på det så blir jag och kroppen bästa kompisar.

Hon berättar att törstcentrat blir inaktivt när vi är stilla, vi vet inte hur mycket vätska vi behöver och äter för att vi är sugna och inte för att vi är hungriga.

– Det viktiga är att kroppen har näring så att den inte blir sjuk. Om du är tjock eller smal är sekundärt. Rör du dig i rätt cirkel så rättar det till sig av sig självt.

Är det då bättre att vara lite mullig och äta rätt?

– Ja, absolut! Då äter du hälsosamt och har ett bra immunförsvar och behöver bara röra dig lite mer om du vill bli lite mindre.

Själv är hon utbildad kostrådgivare och har full koll på näring – och noll koll på kalorier. Hon äter inte socker, gluten och mjölkprotein, utan försöker välja så naturliga råvaror som möjligt – det man skulle ha tillgång till som jägare och samlare. Mycket fisk, olivolja, kokosfett, frukt, bär, grönsaker, nötter, frön, alger, boveteflingor i stället för preparerat mjöl och mandelmjölk i stället för pastöriserad.

 – Halvfabrikat och snabbmat äter jag aldrig, men jag proppar i mig massa mörk choklad och gör egna kokosbollar. Jag är inte ett dugg fixerad vid energimängd, jag tror att kroppen är mycket smartare än så.

”Kärlek handlar om att finnas där, att ge tid, energi, närhet, utbyta tankar och känslor. 
Då hjälper det inte att jag är duktig på mitt jobb och har ett dansläger i Portugal”

Jennie pratar som en expert. Hon kan sin information i sömnen och för fram den på ett sätt som gör att det inte finns ett nålsögas utrymme för tvekan. Efter en timmes samtal vet jag att Membrasin är ett tillskott rikt på omega 7 som är bra för slemhinnorna och att man ska använda ledernas fulla rörlighet när man tränar – att vrida och belasta är inte farligt, vi är gjorda för det, är en fras som jag lägger på minnet.

När det gäller andra delar av livet är hon en nyfiken novis som fortfarande trevar sig fram. Hon beskriver det som att yrkespersonen Jennie har utvecklats 100 procent medan privatpersonen hamnat på efterkälken.

 – Att vara dansare är en livsstil, den delen av mig har fått så mycket tid och träning. När vi lade ner Bounce 2010 drabbades jag av en otrolig sorg och saknad. Jag tvingades fundera över vem jag är och vad jag behöver i mitt liv.

Hon tittar ner och pillar på de färgglada armbanden på sin handled.

– När man är en person som bara tutar och kör på, då kommer smällen först när det blir tomt. Jag har aldrig stannat upp och reflekterat. Efter Bounce gick jag in i en vägg, inte en utbrändhetsvägg utan en vägg där det bara tog stopp och jag insåg att det finns en baksida med mitt sätt att leva.

Hon förklarar:

– Jag är en ja-sägare, jag tycker att allt är kul och ser inte begränsningar. Jag sitter inte på ett kontor och tänker att åh, om jag bara vågade åka dit eller göra det. När andra säger att det inte går så säger jag att det visst går. Det är en styrka som har tagit mig framåt och gjort mig lycklig i stunden.

Drabbad av fartblindheten har hon inte sett att det i längden gett andra konsekvenser.

– Det jag inte förstått är att samtidigt som jag säger ja till något säger jag nej till något annat.

På väg mot 40-årsstrecket insåg Jennie att hon inte hade någon kärlek i sitt liv. Hon hade ingen familj, inga barn – och att hennes sätt att leva inte heller ledde i den riktningen.

– Jag är den klassiska överpresterande personen som identifierar mig mer med vad jag gör än med vem jag är. När jag har beskrivit mig själv har det varit som en glad och positiv person som alltid hoppar på nya utmaningar. Men det är inte vem jag är, det är mitt beteende och det är ett mönster som jag har fått kämpa med att bryta.

Hon tog hjälp av en coach som frågade henne: ”Jaha, du vill hitta kärlek, hur många timmar i veckan lägger du på det då?”

– Svaret var: Noll. Jag hade ingen tid att umgås med någon över huvud taget. Jag har trott att om jag bara gör roliga grejer så kommer det dyka upp någon kille som jag kan bli ihop med.

Ajdå, så har jag också tänkt, det fungerar inte alltså?

 – Nej! Är man en prestationsmänniska får man göra samma kalkyl som när man ska lära sig något. För mig hjälpte det att gå in i det som ett projekt. Jag började med att skriva ner vad jag behöver: Någon som är lojal och självständig, men vill leva i tvåsamhet. Sedan insåg jag att om jag ska hitta en sådan person så måste jag ägna det tid.

Efter att hon tvingat sig själv till extrem ärlighet – sett sig själv och sina behov med sanna ögon – frågade coachen:

”Vad har du att gå in med i ett förhållande?”

 – Då tänkte jag bara: Shit! Jag hade ju ingenting att komma med. Kärlek handlar om att finnas där, att ge tid, energi, närhet, utbyta tankar och känslor. Då hjälper det inte att jag är duktig på mitt jobb och har ett dansläger i Portugal. Jag insåg att jag skulle vara den kassaste flickvännen någonsin.

Är inte det ganska tufft att inse det?

– Jo! Man måste ner till the bottom line. Det har inte varit lätt för mig. Jag blev jätteledsen. Konstaterade att jag inte var så mycket att ha. Nu har jag förstått att jag aktivt måste välja vad jag lägger min energi på.

Hon spricker upp i ett leende.

– Det lustiga är att precis innan jag träffade min kärlek så satt jag och sa till en kompis att jag mådde så bra. Att jag äntligen hittat den personen jag ville vara.

I dag tränar Jennie betydligt mindre än under sin tid i Bounce. Hon undervisar fyra dansklasser i veckan, kör tre gånger på gymmet och ett par yogapass – för att stanna upp och hämta kraft – plus en massa hundpromenader.

När jag frågar om hon är nöjd med sin kropp blir hon tyst länge. Till slut säger hon:

 – Om jag rör mig och dansar blir jag lycklig och vän med min kropp, oavsett vilket kroppsideal andra har. Det är först när jag börjar fundera på vad andra tycker är attraktivt som jag blir osäker. I den stunden gör jag mig själv mindre värd, om jag tänker att svaret på om jag är sexig eller inte ligger utanför mig själv. Attraktiv blir man när man trivs med och respekterar sig själv.

Vad är det viktigaste du har lärt dig av livet?

– Att man varje dag skapar sitt eget liv utifrån de val man gör.

Vad gör du om tio år?

– Dansar och tränar och inspirerar andra till hälsosamma och miljövänliga val i livet. Och jag hoppas att jag har en större familj då. Väldigt gärna barn men om inte den gåvan ges så kanske en till hund.

Hon säger att det är lite risky business, att träffa sitt livs kärlek efter 40. Samtidigt tycker hon att ålder är oväsentligt.

– För mig handlar det om energi, det finns ju 19-åringar som är trötta som tanter!

Själv har hon en sådan intensitet att hon skojar om att andra säkert tror att hon har vuxen-adhd. När hon pratar om Jocke och de fyrbenta älsklingarna Billy och Asta spritter hon som ett lejon som längtar efter att få rusa fram och känna farten i manen.

Innan vi säger hej då frågar jag om det finns något i livet som hon ångrar. Då är det som att ett lugn sprider sig i henne. Lika varmt och stilla som en sommardag svarar hon:

 – Ingenting! Jag skulle leva om mitt liv igen om jag fick chansen.

Kolla in Jennie Widegrens 3 bästa bikiniövningar!

Wellness enligt Jennie

1. Du är skapad för rörelse!

Det finns 24 timmar varje dygn. Ägna en timme varje dag åt någon form av rörelse. Dansa, spring, hoppa, promenera, städa, måla en vägg – vad som helst. Du ska inte tänka att du måste träna en timme crossfit varje dag, det är kroppen inte ens gjord för.

2. Sätt på din egen syrgasmask först!

Om du ska orka ge energi till andra måste du börja med att ge dig själv energi. Själv mår jag bra av att träffa kompisar och fika. Det ger mig sedan mer ork, empati och förståelse för andra. Därför köper jag också alltid en julklapp till mig själv först, sedan till andra. Sist gav jag mig själv en jättefin catsuit från Dagmar.

3. Hjälp andra!

Den största tillfredsställelsen en människa kan få är att hjälpa andra. Så glöm inte det. Jag stödjer Världsnaturfonden. Min kille stödjer hundar. Vad som passar dig bäst vet du själv.

Starta dagen med Jennies smoothie!

”Efter den här frukosten vet jag att jag har fått i mig all näring jag behöver”

2 ½ dl mandelmjölk/rismjölk/hasselnötsmjölk

1 ägg

1 banan

1 ½ msk kokosfett

1 dadel

1 tsk Chlorella algpulver

några msk hemmagjord müsli

färsk ekologisk mynta

massa frysta hallon

Müslin gör du av sesamfrö, vetegroddar, linfrö, psylliumfrö och boveteflingor.

MAGDA GAD