Publicerad 2023-06-18
Veronica var 13 år när de sexuella övergreppen uppdagades.
Gärningsmannen dömdes och Veronica skulle få hjälp att bearbeta.
Men BUP ansåg att de saknade resurser.
– De sa att jag behövde ett lugnt ställe att landa på innan behandling och sen transporterade de mig till ett Sis-hem, berättar hon.
Det första som hände var att Veronica tvingades klä av sig helt naken.
Inför två i personalen fick hon lyfta armarna över huvudet och snurra runt.
Veronica var 14 år.
Hon hade aldrig begått något brott.
Tvärtom hade hon utsatts för sexuella övergrepp.
– Jag hade ingen aning om vad Sis-hem var innan jag blev inlåst. Det var ingen på BUP som hade berättat att jag skulle dit förrän transporten kom, säger hon.
Veronica Vadebäck är i dag 28 år. Hon mår bra, har familj och studerar till präst. Många av de tjejer som Veronica tillbringade sin tonårstid med har det tyvärr inte gått lika bra för. Hon är engagerad i initiativet Sis-tjejer och vill berätta sin historia för att hjälpa de flickor som sitter inlåsta på Statens institutionsstyrelse (Sis) i dag – och för att ge upprättelse till dem som inte överlevt.
– Jag vet att övergrepp pågår fortfarande och att man som ung tjej är så fruktansvärt utsatt inne på institutionerna, säger Veronica.
Den så kallade ”visitering” Veronica utsattes för är standard på Sis. Den görs för att unga inte ska ha med sig vapen eller droger in. Veronica hade aldrig varit i närheten av varken vapen eller droger. Hon hade placerats på Sis eftersom barnpsykiatrin ansåg att de saknade resurser att hjälpa henne.
– Jag förstår att jag måste ha varit en svår patient för jag självskadade, mådde fruktansvärt dåligt och såg ingen framtid, säger Veronica.
I dag önskar hon att BUP hade satt in mer resurser för att kunna vårda henne i deras slutenvård, inom lagen för psykiatrisk tvångsvård.
– För det jag fick på Sis var aldrig vård. Jag förvarades i en miljö som var direkt skadlig för mig. De andra tjejerna var äldre och många var dömda för brott och hade missbrukat. Jag var en tönt som aldrig ens snattat så jag råkade illa ut.
”Släpad i håret av personal”
Veronica beskriver att hon upplevde våld av både ungdomar och anställda.
– En av mina första dagar slog en tjej till mig ganska hårt på kindbenet. Det var en personal som såg det och han ingrep inte alls utan sa bara ”ja ska du vara här får du lära dig att försvara dig”.
Veronicas mående blev allt sämre under åren på Sis. Hon kände sig otrygg och fortsatte självskada för att hantera sin ångest.
– Den enda hjälp jag erbjöds var att prata med personalen men de visste inte hur de skulle hjälpa mig. Några var bra, som till exempel en tjej som pluggade till socionom.
Veronica beskriver en tystnadskultur bland anställda.
– Det gjorde att viss personal tilläts göra vad de ville med mig när jag inte följde reglerna. Jag blev släpad i håret av personal, kastad in i väggar och hade manlig personal som satte sig på mig med hela sin kroppsvikt.
”Några blåmärken mer eller mindre”
Veronica säger att hon ofta fick blåmärken av personalens agerande.
– Men det var ju ingen som brydde sig om det eftersom jag ändå skadade mig själv. Så några blåmärken mer eller mindre tänkte de kanske inte gjorde något. Och vi fick inte ha telefoner så jag kunde aldrig dokumentera skadorna själv.
En rapport från Barnrättsbyrån 2021 slår fast att tjejer utsätts för kraftigt våld av personal inom Sis och att de yngsta flickorna är värst drabbade. Veronica beskriver hur hon utvecklade en form av Stockholmssyndrom.
– Även om personalen skadade mig var de ju de enda människor som fanns där, särskilt under de 8 månader jag satt isolerad i enskild vård. På något sätt lärde jag mig att tycka om dem även fast de skadade mig.
Veronica vädjade gång på gång till socialtjänsten om att bli frisläppt. De ungdomar som avtjänade straff var dömda att sitta mellan några månader upp till ett par år. Veronica, och de andra ungdomarna som var frihetsberövade på grund av psykisk ohälsa, fick dock aldrig något slutdatum.
– Flera gånger gjorde jag självmordsförsök bara för att få komma ut från institutionen. BUP var rena rama himmelriket jämfört med Sis.
Sis: Därför behöver flickorna klä av sig nakna
Helena Finér som är sektionschef på Statens institutionsstyrelse förklarar varför flickor som Veronica, som inte är dömda för brott eller missbrukar, blir tvångsvårdade hos dem.
– Vi arbetar på uppdrag av socialtjänsten. Det är de som ansöker om en plats hos oss och vi anvisar en plats. Vi kan inte tacka nej till ungdomar. Det är inte heller vi som bestämmer om en ungdom ska skrivas ut – även om vi anser att man som ungdom är redo att gå vidare i vårdkedjan.
Varför görs visiteringar där tjejer som har utsatts för sexuella övergrepp behöver klä av sig nakna, lyfta armarna och snurra runt inför manlig personal?
– Vi har ett ansvar att upprätthålla trygghet och säkerhet på våra ungdomshem. Det innebär att vi behöver säkerställa att vi inte har farliga föremål. Vi kan då enligt lagstiftningen visitera när en ungdom kommer till oss, vilket vi använder oss av.
Visiteringen vid inskrivning gäller alla, även de som utsatts för sexuella övergrepp och där det inte finns misstanke om droger eller farliga föremål. Under vårdtiden görs visiteringar enbart vid misstanke om otillåtna föremål eller droger.
Skrevs ut – mådde fortfarande dåligt
För Veronicas del tog Sis-tiden slut när hon var 17 år. Efter tre år släpptes hon ut. Men hon mådde fortfarande dåligt. Socialtjänsten konstaterade att hennes mående inte hade förbättrats och ordnade istället en hyreslägenhet åt henne.
– Jag fick börja hos en psykolog på vuxenpsykiatrin också och det hjälpte mig. Sen läste jag in grundskolan och gymnasiet.
Hon är engagerad i Sis-tjejer för att hjälpa andra barn. Parallellt har hon också initierat en debatt om att barn som sitter frihetsberövade borde erbjudas samma möjlighet till samtalsstöd, av en präst, som vuxna. Hon har också startat en namninsamling.
– Om man som vuxen sitter i häkte eller i fängelse finns det alltid en präst som man kan få prata med. De erbjuder aktiviteter och delar ut julklappar. På Sis finns det ingenting. Det är helt slutet och finns ingen utomstående att samtala med.
Under år 2022 var 1054 barn placerade på Sis. 55 av dem var dömda av domstol. Övriga var placerade av socialtjänsten, precis som Veronica.
– Jag tycker att det är helt fel, särskilt om barnet själv har utsatts för brott och behöver vård. Om barn ska våga berätta om övergrepp får det inte finnas en risk att de blir straffade och inlåsta, säger Veronica.
